When the tower of your life falls, the tower of your existence, everything you've ever tried to build... There's nothing you can do, but just to watch it fall. The sound it makes when it hits the ground is enough to sweep you off your feet, and the dust that it sends up in the air will make you blind. 

For a start, there's nothing you can do but lie there. You can't see. You don't want to see. Everything you've fought for is lost. 

When the time comes you've recovered enough though, when the dust has rejoined the ground, you will start working through the pieces. Some of the things you really believed in, monuments of friendship that seemed hard as stone, has been shattered like pieces of glass. 

As you work through everything that was broken, you will find that some of your most seemingly fragile belongings has made it. They're covered in dust, but when you scrape if off, you'll see only a tiny crack on the surface. Nothing that can't be fixed.

And as you look around, you will start noticing all the things around the tower, that you were too blind to see when it was still standing. All I'm saying is, losing something doesn't make it impossible to win something else. Maybe something even better, no matter how good the things you've lost.  

Tillit... tillit...

"Jag litar på dig."

"Jag litar mer på dig än någon annan."

Låter det inte värt någonting längre?  

Hantverks på torsdag förhoppningsvis <3! 

Saknaden efter dig håller på att ta över mitt liv totalt. Om jag bara kunde spola tillbaka tiden... om jag bara kunde få prata med dig igen, och faktiskt säga vad jag kände... Om det bara gick...

Jag längtar tills jag inser på alla plan att det faktiskt inte går. Get over it. Med samma låt på repeat i flera timmar, den är perfekt. Du är perfekt. Till och med saknaden efter dig är bättre än alla andras.

You're the only one that makes it feel like home

Igår impulsåkte jag med 21.20bussen från Sundsvall till Hudik, tror aldrig det var fler än 4 pers samtidigt på bussen. Det beskriver bra hur det här området är... Totalt händelselöst och obefolkat. 

Äh, vad ska man säga. Allt förändras hela tiden, har vi tur så håller den här perioden inte i sig så länge. Och jag längtar tills jag kommer över det här, vilket jag vet att jag kommer göra. Frågan är bara hur länge det kommer ta.

Jag har haft alldeles för mycket tid att tänka, eller snarare att överanalysera allt. Efter ett par dagar med mig själv känns det lite lustigt att ta ett steg bakåt, peka på mig själv och säga "issuuuueees!~~"

Jag drömmer skumma saker. Massor med skumma saker. Oftast att jag åker eller sitter i en bil, men det är aldrig jag som kör.

Att köra bil i drömmar handlar om att styra sitt liv... De två senaste nätterna har jag drömt att mamma har kört/dekorerat bilen jag sitter i. 

Jag är så trött på allt det här, när folk vägrar att hjälpa sig själva, utan hela tiden tänker "oh, jag pratar lite med mina nära och kära, får dem att må sämre" när de vet innerst inne att några minuter efter kommer allt att vara som vanligt igen. Varför vägrar folk att hjälpa sig själva? Jag har varit där själv, det vet jag, jag har vart en riktig pain in the ass - och vad förväntar jag mig? Jag hade själv aldrig förstått om någon hade skällt ut mig av den anledningen... 

Mental note: andras mognad är ingenting du kan skynda på, låt dem ta sin tid och hoppas att de förstår en dag. Ibland finns det inget mer än så du kan göra.

Jag har knappt vart på skolan de senaste två veckorna, energin räcker inte till. Alla jobbar med massa olika lösningar, föräldrar, lärare, men för mig känns det som att det inte finns något bra sätt att ta itu med det här. Det får helt enkelt bli som det blir... Något måste bestämmas på EVKn som vi ska ha efter påsklovet iallafall. 

Jag har längtat ihjäl mig tills Barbro skulle komma hem från sin semester, så jag äntligen hade någon jag kunde prata med med gott samvete -- nu är hon hemma, men hon jobbar tydligen inte ens kvar på bup. Hon har börjat på nåt nytt ställe där det är 18årsgräns... 

Det är prat om att Lena ska ta hand om mig istället, men heh, om det tog 2½ år innan jag kände att jag kunde berätta saker för Barbro... Fast i och för sig, vad jag kan förlora? 

Jag och Barbro ska träffas en till gång iallafall. Sedan vet jag inte vad som händer.

Jag är trött på att inte veta...

Ju mer du vet att du inte vet, desto närmare det gudomliga är du

Allt byggs upp, när man trodde att högen med press hade nått taket. Det fortsätter. Bara fortsätter.

Och förvirringen när man desperat rotar igenom högen för att hitta källan... hitta det man kan ta itu med på egen hand... är obeskrivlig.

Hur hamnade vi här? Allihop, alla på varsin väg. Hur gick det till? När hände det här? 

Det får mig att tänka på sista dagen på högstadiet, och wohoo! Vi slutar nian -- nu är det den sista förberedande sommaren innan gymnasiet som väntar, och alla är förväntansfulla för gymnasiet är -- ja, vad är det? Det är så annorlunda. 

Och förändringar är bra.

Så alla springer, en del hand i hand, en del alldeles för ivriga för att se de som de lämnar bakom sig. En del slänger blickar bakom ryggen när de ger sig iväg, på mig, för jag står kvar.

"...vänta, va? Ska vi gå redan?" 

Jag vill kravla mig upp i mammas knä och bli vaggad till sömns. 

Och så börjar alla förändringar, mamma måste resa sig och jobba, något som hon själv inte ens orkar med - så hur ska hon orka vagga mig?

Annorlunda är bra. Förändringar är en del av livet. Den största delen av livet, faktiskt. 

Allting byggs upp. Det börjar bli lite mer än hanterbart nu... Vi borde ha städat för länge sedan.

Och förvirringen... Känslan av att människorna som man själv kunde förstå har sprungit iväg i en annan riktning, och när man pratar förstår de inte riktigt längre. De säger att de förstår, men när de ska bevisa det är det inte riktigt.

Du ligger och önskar, önskar att någon ska fråga, men när de väl gör det är det för obehagligt att svara. Iallafall om man ska säga sanningen. Så det är lättare att prata om de simpla, obetydliga sakerna, än att säga det som man verkligen, verkligen vill uttrycka. Inte sant?

Tankarna tar över ibland. Som nu. 

Tiden har sprungit iväg, allting förändrades, som jag sa, och nu är det dags att sätta sig ner och gå igenom den där stora högen med... press. Städa. Röja undan, ge plats för det nya. 

Men om det nya tänker försvinna och raseras som allt annat, är jag inte säker på hur mycket jag värdesätter det nya. 

Tornet

Jag har börjat skriva ner minnen jag helst vill glömma, av någon anledning. Kommentera gärna.

(Uppdatering på läget kommer förhoppningsvis imorgon, dramatiken hopar sig igen)

"Du har skurit dig här." Linda rör vid sin överarm och tittar menande på mig från andra sidan bordet. 

Maria, vår tillfälliga mattelärare, som egentligen är NOlärare, sitter brevid henne. Hon får ett blankt uttryck på sitt ansikte när hon forskande ser på min arm genom mitt lätt genomskinliga svarta tröjtyg.

De två ansiktslösa klasskamrater som sitter på varsin sida om mig har blivit tysta, eller är det de tusentals tankar i mitt huvud som överröstar dem?

Med ett klingande tappar jag min träfärgade blyertspenna på golvet.

Kling...

Mitt spel är slutspelat, jag är avslöjad, tänker jag, innan jag panikartat aktiverar den lättaste formen av försvarsmekanism.

Jag sträcker mig efter pennan på golvet, slänger bak mitt långa, svarta hår och säger "pfft, nej".

"Nähe, vad har du gjort då?" frågar Linda i sin alltid lika överlägsna ton. Jag har haft några månader av mitt 12-, snart 13åriga liv på mig att försöka, men jag tycker inte om henne.

"Jag har en katt" svarar jag, och när jag inser hur ihåligt det låter lägger jag till "som inte tycker om att bli buren när min hund är i närheten."

Maria ser lättad ut och börjar berätta en historia om sin egen katt, och Linda säger inget mer. 

Jag undviker att se på de andra tvås tomma ansikten och låtsas vara intresserad av Marias historia. I mina tankar glänser återigen nålar, rak- och pennvässarblad.

Det kommer bli svårt att koncentrera sig på de snurrande mattetalen i boken idag...

"Vad ska jag göra? Vem är jag? Hur går jag vidare, hur tar jag mig vidare? Hur överlever jag?"

Det är så onödigt att gå omkring och vänta på att få svar på de frågorna, tänker du efter har du säkert haft de frågorna förut. Och vem var det som gav dig svar på dem då?

Jo, du själv. Du behöver inte ha alla svar hela tiden, till slut kommer du att inse svaret själv. Precis som förra gången. Saker förändras..

Hur kunde jag vara så jävla dum att jag hoppades igen? Dumt var det, ja, men inte helt oförståeligt, med tanke på hur mycket jag vill ha det. Om jag hade en enda önskan skulle jag önska det... Ja.

Jag önskar att jag hade en chans att visa att jag kan vara precis det du behöver.

Men tänk om jag skulle misslyckas?  Just nu kan jag nog inte göra annat.

Pappa och Tina vill att jag ska börja sova hemma hos dem mer, att jag inte ska sitta i lägenheten lika mycket. De vill ha koll på mig, kunna få upp mig till skolan när jag själv inte orkar. Men de förstår inte, de förstår inte varför jag inte orkar gå till skolan... Att de jagar upp mig gör det inte bättre, det tröttar ut mig ännu mer. Jag klarar bara inte av det nu.

Barbro kommer hem på onsdag, tror jag, då ska jag tillbaka till bup så snart som möjligt.

De flesta beter sig som idioter, och jag förstår ingenting. Det har aldrig varit såhär förut.

Ja, jag ska inte... nej. Om jag överlever tills onsdagen kanske någon äntligen kan fatta att det här håller på att ta livet av mig.  

Jag älskar dig,Jag älskar dig så otroligt mycket, mer än någonsin. Jag vill ge dig mitt allt, och jag önskar att det var det du letar efter... Ingenting gör mig så lugn som tankarna på dig, det är mörkt, otryggt och ensamt, men du är den enda jag vill ha brevid mig.Jag vill hjälpa dig, jag själv spelar ingen roll när du mår dåligt. Inte nu längre. Kan inte fortsätta utan att låta dig veta... Förlåt om jag gör det jobbigt, vilket jag troligen gör.Jag saknar dig. Talk to you tomorrow.

Jag vet inte vad som kommer hända.

Jag har inte vart i skolan den här veckan än, och jag tänkte gå imorgon, men jag kom på att de gjort om vårat schema för den här veckan och det är bara lektioner jag verkligen känner att... jag orkar inte.

Matteprov imorgon. Har jag nånsin vart så oförberedd? <_<

Men det är mitt eget fel som backar ur...

Pappa ringde förut, första gången vi pratat sen i söndags. Jag var trött men jag sa lite grann av det som var, men orden fastnar i halsen. Jag vill inte avlasta mig på nån...

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men jag önskar att Barbro fortfarande fanns. Henne skulle jag kunna prata med, men det är för att hon får betalt för det. Hon får iallafall lite kompensation. Lämpligt nog är hon bortrest till Sydafrika i minst 2 veckor till...

Jag och pappa skulle iallafall höras senare idag iallafall, och kanske ses och prata. Se vad som kan göras.

Jag vill gå ner på ica och begrava mig i glass... låter som en rimlig plan. Jag orkar inte ta itu med något... Även om allting gör ont och faller samman så stannar inte världen, även fast den borde! "Hallå, har du inte märkt att jag inte orkar? Stanna en stund så jag får hämta andan!"

Nu hänger jag hur som helst i luften... och väntar... det passar ju ganska bra, för jag har ingen energi till något annat i vilket fall.