Senaste inläggen

Av Shawnee - 27 april 2009 22:25

Igår var en konstig dag. Åkte till Uppsala vid 7 på morgonen -- verkligen ens första val på en söndag! Vi åkte iallafall till någon slags släktträff, farfars bror fyllde. Träffade massor med tremänningar och släktingar som jag aldrig sett förut, läskigt var det. (ÖVERKLASS!)

Vi åt brunchbuffé på en jättemysig restaurang på skarholmen, mummafaktorn var otroligt hög!

Åkte vidare till uppsala slott där farfar och hans bror bodde när de var små, och fick rundvisning där. Mysigt, men otroligt kallt i ruinerna. Och trött blev man av att gå upp till den översta våningen i tornet.. 


Idag var jag på möte på hantverks för att prata om praktik och skolgång osv - det blir ett jävla åkande fram och tillbaka.

Måndag - hvsk, åker bussen upp till sundsvall på eftermiddagen.

Tisdag - skvadern.

Onsdag - hvsk, tar bussen ner till harmånger på morgonen. Buss till Jättendal på eftermiddagen.

Torsdag - hvsk, tar bussen till harmånger på morgonen, buss till Sundsvall på eftermiddagen.

Fredag - skvadern, tar bussen till jättendal eller hudik på eftermiddagen.

Ja, ett satans åkande blir det. Ska läsa matte och naturkunskap på skvadern, och finnas som stöttning i engelska, svenska och eventuellt musik till eleverna på hantverks. 

Fast mest ska jag njuta av att få vara med alla jag saknar på hantverks, helvete vad skönt det kommer bli. Allting har sin tid, men jag visste väl att jag inte var klar med tiden på hvsk! 

(Ska lägga till en parantes här att Viktor är bättre än alla andra)


Mitt bland ruinerna av uppsala slott, alla släktingar börjar följa efter guiden in i ett annat rum. 

Farfar vände sig till mig, plötsligt, klädd i en silvergrå kostym och en ljust lila skjorta dagen i ära, med en blåsippa i handen. Han log och höll fram den, och jag luktade. Vår, sommar, en underbar doft.

Höst, vinter.

"Mumma..." sa jag, och han skakade glatt på huvudet och följde efter resten av gruppen, det tunna, grå håret rätt upp.

Det slog mig att han trots allt är 79 år gammal. Han kommer inte finnas för evigt.

Farfar, farmor, pappa, Tina, mamma, Erik, till och med Zappen. 

Höst, vinter. 


 Imorgon blir det som tidigare skrivet skvadern, matte och naturkunskap. Önska mig lycka till, it will be needed. Det här kommer göra mig så trött, jag hoppas Barbro hör av sig snart.

Av Shawnee - 24 april 2009 05:27

Älskvärd dag idag (eller tekniskt sett igår). Jag, Violet och Blue gick ner på pizzan och åt, sen köpte vi Ben & Jerry's och satte oss på en kulle för att äta. Utan skedar. Det gick som det gick, kletig blev man! Efter ett tag kom massor med jobbiga småungar och sprang runt oss och kallade oss för bögar, minst sagt underligt. De försvann iallafall efter ett tag.

Mamma ringde också, hon och jag ska åka och se Coldplay den 22a augusti i Stockholm!

Vi gick tillbaka till lägenheten efter en väldigt lång tid och spelade lite, så jag kan säga att hela eftermiddagen var väldigt minnesvärd. <3


Nu däremot vet jag inte. Trött behöver jag väl knappast säga att jag är, klockan är halv jävla 6 på morgonen, såhär går det väl när man slutar skolan. Just det, på tal om det, hade ju EVK igår (förrgår). Det gick... okej, jag förstår fortfarande inte så mycket. Jag fick skriva på några papper om "studieuppehåll" men jag ska ändå tydligen kolla på praktikplats och bestämma massa kurser jag fortfarande vill läsa. = fattar ingenting.

Det verkar inte om om jag behöver flytta hem iallafall, vilket är ett stort plus.


Jag har aldrig känt mig såhär sårad, du har sårat mig så mycket att jag inte vågar skriva vad jag känner i min egen blogg. Känns det bra nu? 


Hi, for everyone who just tuned in - everyone here is a crazy person. Here's an interesting angle: who cares?! 

Av Shawnee - 22 april 2009 01:49

Den här känslan skulle jag verkligen kunna leva utan.


Imorgon är det EVK, till slut, och jag är så sjukt jävla nervös att... Ja, jag vet, jag är mästaren av överreaktioner, men UGH. Pappa ringde igår och sa nånting om att jag vart överskriven på IV, nånting om tre månaders uppsägningstid på lägenheten och att jag inte ska få något med inackorderingstillägg. Förstod verkligen ingenting, men det betyder att jag kommer måsta flytta hem, right? 

(Ska sätta en parantes här att Viktor är bäst)


Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig. Jag känner mig bara så satans hopplös, jag vill... jag vet inte vad jag själv vill. Och jag känner mig så borta att det här troligen är en jävligt dålig tidpunkt att skriva blogg på. 


Men jag känner bara... Nej. Nej, det här är lönlöst. Ingen kontakt med hjärnan. (kinda familiar with that feeling by now, aren't we) 


I don't know what your problem is, what your issues are, but as of now, I officialy don't care

Av Shawnee - 16 april 2009 03:27

Jag borde sova.

Konstiga dagar... alldeles för konstiga dagar. Jag mår skit, jag behöver bryta ihop igen, men efter för lång tid så är det som att man... glömmer. Så förändras ens känslor. Så förändras ens situation.

Men det är ingen bra glömska, nån slags... tomhet. Ah, jag vet inte riktigt vad jag ska göra, vad jag ska säga. 

Nya ärr... Gah, jag önskar att de bara kunde läka ihop och försvinna. Bort. Går det att slita bort dem? Jag är så dum... Jag borde ha tänkt bättre. Men jag minns ju känslan, jag kan inte ens anklaga mig själv.

Jag skäms.


Och på tisdag är det EVK, då måste nånting bestämmas. Måste. Det måste ha varit tre veckor sedan jag slutade komma till skolan, om inte mer. Min tidsuppfattning har tagit för många smällar tror jag.

Jag längtar inte. Jag skäms över mig själv när jag inte vet vad jag själv vill. Jag skäms över mig själv när jag kräver tid och... ansträngning, när jag själv är så uppgiven och hopplös.


Vad kallar man en vaken dröm på nattid? Det låter ju konstigt att dagdrömma på natten. Min största rädsla vore om alla försökte hjälpa mig, om alla gjorde precis allt de kunde, vi hade provat allt, och jag fortfarande inte mådde bra. Om alla försökt, och jag bara var ett slöseri på deras tid. Det vore det absolut värsta som skulle kunna hända. 

Men tanken på att leva, tanken på att gå ut skolan, börja jobba, träffa någon, gifta sig, skaffa ungar, jobba sig uppåt, skaffa sig ett liv, gå i pension, bli gammal... den känns inte lockande just nu. Inte om det ska vara såhär, fast jag vet ju också så väl att allting förändras hela tiden. Det vore dumt att kasta bort dessa tusentals chanser att få något totalt underbart.


Om jag nån gång kan vända mig till mig själv och tänka "jag mår bra, jag är lagad nu", så ska jag minnas den här stunden. För nu känns det verkligen som att... Det bästa vore bara om jag kunde försvinna. Jag kan inte ersätta ett helt jävla tankesätt, det är mitt största problem, och oh, jag undrar vart jag kommer vara om exakt ett år fram i tiden?


Just det, sova var det ja.

...Är mina ögon öppna?  

Av Shawnee - 13 april 2009 22:58

Tack till er som pratat med mig på senaste tiden, it has worked like a charm. Förvirringen har avtagit, iallafall till en viss del, får väl se hur det blir när skolam börjar igen och allting måste förändras.


 Igår var vi hos farfar och Connie, jag, Tina, pappa, Erik och Julia. Det är kul att se Erik med en flickvän, de verkar kunna hålla ihop ett långt tag, och de verkar bra för varandra. 

Vi gick ut lite på byn, ner till sjön, medan pappa och farfar gick och pekade ut massor med barndomsminnen. Det kändes så konstigt, en hel barndom, massor med minnen, men jag kommer aldrig att ha en aning om nånting. Det får mig att tänka på... om jag flyttar härifrån, hur jag kommer att se på Jättendal när jag är i pappas ålder? Jag kommer ju ha förstått så mycket mer, kommer ju att veta vad en del saker som hänt här har haft för inverkan på mig och den jag kommer att ha blivit. Det ger mig rysningar. Jag älskar det nu, men jag har ingen aning om sen.

Och kommer jag att komma ihåg allas namn, min klass, alla årtal och datum, som pappa gör? Kommer jag minnas det jag lovat mig själv att aldrig glömma? 


Connie frågade mig, "men dudå? Vart har du din kille?"

Jag blev lite ställd, och visste inte vad jag skulle svara först. Haha, det är så ironiskt... Men jag orkade inte ta itu med hennes reaktion om jag skulle sagt som det var. Så istället sa jag "...nowhere to be seen..." 

Istället för att vifta bort det så bombade hon mig med massor med otrevliga följdfrågor istället. "Varför dådå? Varför är det så? Är det ingen som frågar? Är det ingen som duger?" 

Till sist började hon prata om att man "inte ska stressa", och att ens drömprins kommer till slut. Sedan började hon iallafall prata om annat, och så var den mest obekväma konversationen 2009 över -- hoppas jag.


Idag tycker jag att det luktar sommar överallt, olyckligtvis är det inte sant. Vi har hur mycket som helst med snö kvar, och jag längtar ihjäl mig tills sommaren. 

Jag skrev en ny låt idag, Crying Candy Canes & Dreadful Diary Drains, om någon vill läsa texten så säg till. Jag och Violet har kommit överrens om att göra den i tretakt, unexplored territory kan jag säga! 

Idag är även min ömma broders sista dag som 17åring och icke-myndig, han fyller 18 om ca 51 minuter, så grattis till honom!

Av Shawnee - 9 april 2009 22:13

Lång natt, lång dag.

Imorse somnade jag vid kanske 20 över 6 och klev upp klockan 7 för att åka 08.20bussen till hantverks. 

Underbar, underbar dag fylld med flashbacks och massor med folk jag saknat. Petra, Kristin, Eva, Bosse, Ninni, Becca, Diana... Kan inte förstå hur det är möjligt att sakna ett ställe så mycket. På lunchen åt jag och Petra tårta med lärarna, sedan satt vi och pratade massa länge, jag hade kunnat somna. Inte för att det var tråkigt, men för att jag kände mig så trygg. Att jag sovit en halvtimme var kanske en faktor i det hela med... 8) 


Jag kom hem vid 3, och då gick jag direkt upp och däckade i min säng. Sov i fem timmar innan jag gick ner och åt, och nu är jag hur trött som helst igen. Men jag mår ganska hyfsat... Ett påsklov i händelselösa Jättendal är faktiskt inte så illa.

Nu ska jag nog snart gå och lägga mig, jag är sjukt trött, men jag kommer säkert skriva något mer inom en snar framtid... Jättendal är bra för att rensa tankarna. Förstå.

Av Shawnee - 8 april 2009 02:27

Jag undrar hur livet skulle ha sett ut om du fortfarande var här. Jag hade nog inte förändrats så mycket, jag hade nog inte kunnat förändras, för du höll mig så jävla hårt. Så jävla hårt.

Så jävla hårt som jag önskar att nån annan skulle göra nu.

Patetiskt nog var det ju ändå inte du som stack utan jag som sparkade ut dig -- brutalt, elakt -- men inte känslokallt. Flera månader, flera månader, faktiskt fortfarande, känslor som exploderade av tanken på dig. Av alla sorter. 

Så jag kan inte säga att det var känslokallt, och det är jag tacksam över.

Jag förstår inte varför du fortsätter att hålla fast vid mig dock, varför gör du bara inte ett hål i ditt huvud och skakar ut den sista biten av mig istället för att göra mig svartvit? Svartvit? Svartvit? 

Va?


Jag kan inte sitta i den här sängen, minuter tickar, det spelar ingen roll vad jag gör. Jag kan sitta här, bete mig som en fullständigt normal människa. Jag kan gråta, jag kan skrika i kudden, klockan är fem på eftermiddagen, jag kan äta, jag kan strunta i det, jag kan... jag kan lägga mig ner och sova. Klockan 4 på natten. Jag kan göra vad som helst. 

Och hahahaha, I'M LOSING MY MIND, trevligt trevligt skulle man kunna tro, but you'd be WROOOOOONG --

vart kommer det ifrån? Det ljudet? Åh, jag känner igen det. Vart kommer tankarna ifrån? För de är inte mina egna. Varför skulle jag nånsin tänka såna tankar? Varför skulle jag skriva det i bloggen? Huh? Varför skulle jag skriva? 

Det är så lätt att sitta i den här FÖRBANNADE tystnaden och komma på BRILLJANTA idéer om vad jag ska säga till vemjagnuvillpratamed imorgon, men ärligt talat, en konversation med dig är som en konversation med mig själv. Som en tom bok. Fylls alldeles för fort.

Orden och alla tankar, allt man vill säga, ekar innan det ens kommer ut. Och det fortsätter...fortsätter...fortsätter... 


Och tror du verkligen att nån kommer förstå det du skriver? Hahaha, du tror på allvar att någon ska... vad? VAD förväntar du dig? Du gör mig FÖRBANNAD, dina vänner, du plågar dem. Du plågar dem. Vad tror du att de ska göra för att hjälpa dig? 

Du är galen, haaah, nånstans djuuupt inom dig vet du att du inte förtjänar det. Och nånstans bryr du dig inte heller, för du vill egentligen inte ens ha det.


Ihåligt. Du är ihålig. När du väl bestämmer dig för det.


Så vart vänder man sig? Vad säger man? Hitta tillitet igen, jag hade det, och jag KASTADE DET ÅT HELVETE. Jag visste inte vad jag hade. Jag vill att det ska bli som förut igen, simpelt som förut, då jag visste...trodde att jag visste...allt. Nästan vad som helst.

Så snälla, SNÄLLA hjälp mig nu, jag ska öppna mig för dig även fast jag inte litar på dig. 

"Kan det vara så att Isa inte förstår vilka framsteg hon har gjort?"

Isa? Isa? Malin, Maja, Katrin, Jenny, Hanna, Karin, Isa? Vem? Va? Betyder det att jag ska reagera? Men jag sitter ju här, så varför pratar du inte med mig? 

Snälla, snälla, låt mig prata med dig, tvinga mig inte att vara såhär osäker. Jag tänker på allt jag kan säga men allting...du för mig osäker. Jag vill inte. Du får mig att inte vilja, jag vet att jag gör det egentligen.


INGEN BRYR SIG, sluta skriva massa krypterat skit i din blogg... sluta... sluta... Ingen förstår det du skriver. För du skriver det i koder så att ingen ska förstå. Vet du varför?

För du är rädd för att de ska förstå. Faktiskt. 

Texten bara löper tills sidorna tar slut...

Som att ha en konversation med mig själv.

Den här frånvaron av tillit är bara en fas och snart lär du dig att lita på folk igen, du har aldrig haft problem med det förut, sluta tänk på det där nu -- och du tror, vad? Att du bara kan luta dig tillbaka på att allting går i faser? Hur vet du hur nästa fas kommer att bli? Om du inte tänker själv, om du inte sammarbetar - vad förväntar du dig ska hända? 


Är det så konstigt, att man faller som en trädstam efter de ensamma timmarna som är fyllda av... det här? Jag är inte normal. Jag är sjuk. Är det så konstigt att jag inte kommer upp och iväg till skolan, när man känner sig... bortkopplad, från alla man träffar? Det är klart det är konstigt, det är FEL. Det är fel, och jag borde få skäll. Jag förstår. 

Fuck, I wanna tell somebody.


Jag såg två nya filmer ikväll. Numb med Matthew Perry och Eternal Sunshine of the Spotless Mind med Jim Carrey och Kate Winslet. (Gosh jag känner mig som jag sitter i ett mentalförhör, konversationer med mig själv) De rekomenderas varmt, speciellt den senare. 


Teleportera mig till BUPs väntrum, och låt mig sitta och vänta på hjälp där. Det är lättare. När man vet vad som kommer. För jag ska dit, för jag behöver dem. Där det är meningen att jag ska prata.


Såg du?


(ber om ursäkt, förlåt) 

Av Shawnee - 6 april 2009 02:14

Jag tror jag har gjort ett misstag.

Jag vet inte varför det hände, varför jag bestämde att det var en bra sak att göra. Det handlade inte om spänningen, rädslan att bli upptäckt - varken till det positiva eller negativa. När jag rotade igenom badrumsskåpet var det enda jag tänkte på, dock, "idiot! Mamma kommer höra dig, hon kommer förstå vad du håller på med!"

"Idiot, hon kommer aldrig höra dig, hon tittar på TV, hon tänker inte på vad du håller på med"

Och lättnaden när jag hittade det jag letade, gömde det i luvan på tröjan och gick in på mitt rum, var obeskrivlig. Men jag hade fortfarande ingen aning om var den här impulsen kom från, varför det här misstaget kändes bättre än alla andra.

Men det botade irritationen jag alltid känner på söndagarna innan jag åker hem.


En bussresa bort, 1 ½ timme bort, och jag förstår fortfarande inte. Väl hemma i lägenheten finns det bara en sak i tankarna... 

Jag ljuger. Jag vet precis varför det hände.

Känslan...

Med det i min hand kommer minnena rusande tillbaka. Mina händer skakar och koncentrationsförmågan flyter bort som en iskub i solen. 

Känslan...känslan...

Känslan.

Men jag tänker inte stressa fram det jag vill ha. Jag tänker ta min tid för att få ut det, för makabert eller inte så vill jag njuta den här gången. Även om hela mitt inre skriker "svek!", så bryr jag mig inte. Jag bryr mig inte, och det är det enda som gör mig helt fri.

Jag skrattar åt min egen patetiska existens, jag är en drama queen vid den här tiden på natten. Kanske alltid. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag känner mig själv sämre när jag är ensam än bland folk. 


But I won't slip. Not like last time. I'll have it under control, and keep it there.


-ett minne, inte nutid-

Skapa flashcards