Pappa och Tina står ute och försöker dra upp en buske ur marken. Det verkar inte gå speciellt bra, för de skriker ganska mycket åt varandra. De bråkar, men det är ett bra bråk -- de gör i ordning för framtiden, och sånt är tillåtet att bråka om. Det är en slags garanti att de aldrig kommer att gå isär. Det talar lika starkt som gulringarna på deras fingrar, ringarna som de till en början inte ens förklarade.

Om någonting skulle hända, så att de gick isär, eller det hände något med nån av dem, så skulle min värld gå sönder. Samma gäller mamma, Erik & Zappen, såklart. 

Zappen sover i min säng, solen skiner (även om det blåser), isen har gått, sommaren är påväg. Det börjar bli grönare ute. En lördag blir väl inte bättre än så?

Ge mig aldrig måndag, den här gången, jag orkar fanimig inte prestera. 

Så det var såhär det kändes...

Mja... till sommaren, om det inte finns några ettor som studentbostäder, så kommer jag troligen att flytta hem. Vilket gör det bara mycket värre för alla... Pappa och Tina i synnerhet. Jag skulle kunna slita av mig skinnet, bara så att de skulle slippa behöva göra såna jävla uppoffringar hela tiden! Jag är världens största börda! (!!!)

Det känns som det var för länge sedan någon sa att allt är värt det, att jag inte får ge upp. Att ge upp är för mig ändå inget alternativ, men jag klarar inte mer just nu. Jag vill inte. Så är det. Nu har precis allting jag hade fallit samman. Ja, allting, på ett eller annat sätt. Allt.

Det är något som är så extremt fel, jag orkar inte försöka förklara. Nu vill jag lägga mig i sängen och vänta på att Barbro (inte) kommer höra av sig...

Vet inte vad jag ska göra längre...

De senaste två dagarna har bara försvunnit. Jag kan knappt minnas något från dem... Jag minns att jag hade kul, men jag minns kaoset. "Du, har vi ätit någonting idag? Jag tror inte det..."

Och jag trodde inte ens att den här känslan var möjlig, har jag haft den förut? Jag skulle kunna bara ramla ihop och dö när som helst, och ingen skulle ha någon aning. Det har varit såhär så jävla länge, och varje dag trånar jag efter någon att prata med, men lik förbannat så slutar varje dag med att jag sitter i min säng och ångrar att jag inte gjorde det. 

Men vad ska jag säga då? "Ring mig nu, jag mår dåligt, så snälla prata med mig? Ställ alla de rätta frågorna, för det känns inte värt det att berätta om du inte vill veta?" 

Jag vill till bup, jag vill prata om allt, om alla år. Allt som hänt, allt som jag inte kunnat berätta för de berörda. Pappa, kom och hämta mig, kom och rädda mig, jag orkar inte med mig själv såhär längre. Låt det bli helg, låt dem inte se mig såhär. 

Det sista jag vill är att undra... åh, om jag kunde... Klockan tickar iväg och jag vet att imorgon måste jag kliva upp vid 6 eller så, jag måste sova relativt tidigt. Jag är trött, men jag vill inte att imorgon ska komma! Låt dem inte se mig såhär!

Har du nånsin känt att... du inte kan prata med någon, för att de hakar upp sig på fel saker? Missförstånd? När du väl får chansen att säga något är du inte säker på vart du vill komma längre, och ju mer du tänker på det, ju mer känns det som att det är ditt eget fel att du inte kan prata med folk längre. Din hjärna skriker åt dig att det krävs två för att ha en relation, och att du är en idiot för att du ens tänkte så. Ju mer du tänker, desto jobbigare blir det, och ju mer vill du ha och behöver du någon att prata med...? 

* Vaknade av mig själv kl 05:48. Jag äcklas av tanken att göra något alls idag. Jag äcklas av tanken på hur sårad jag skulle kunna bli idag. Vill inte vara vaken, vill sova, men kan inte. Bussen går 08.15, så jag måste gå om en timme ungefär. Klockan är 07.12

Jag försöker släppa in tanken på att älska någon annan, men det känns så fel. Det är dig jag vill hålla om, ingen annan borde få ta din plats. Jag vill inte ligga under ett stort duntäcke i någon annans säng, bli fasthållen och kittlad. Jag vill inte hålla om någon annan på natten. Jag vill inte.

! Det är det förflutna! Sluta klänga fast vid det som varit och inte kommer komma tillbaka!

Men jag tänker fortfarande på dig när jag somnar på kvällarna. Kedjan sitter fortfarande kvar. Jag vill inte ha någon annan. Ingen är värd det på samma sätt som du är.

Och jag önskar att jag hade någon annan att anklaga än mig själv, även fast jag vet att det här är livet, sånt händer. Det är ingens fel.

Men jag kommer nog ändå alltid att tycka att det är mitt.

Jag känner verkligen inte för det här idag.

Jag hatar när det är såhär. Det känns som alla mina sinnen är insvept i en slöja, och jag har fan knappt någon aning om vad jag gör. Jag skulle kunna göra vad som helst, och ingenting jag gör för att försöka motverka det hjälper. Dricka något, äta något, sova, ta en kalldusch, slå mig själv i ansiktet, gå ut och röra på mig -- absolut ingenting.

Det känns alltid så annorlunda, som om nånting förändras. Kanske det är därför det blir såhär, för att något ska förändras, och förändringen ska gå... smärtfriare? Då jag inte direkt förstår vad som händer?

Det händer oftare och oftare. Jag blir knäpp...

Och jag måste allvarligt talat vara påväg att bli galen. Frågan är ju bara hur jag ska förklara det här för Barbro eller Lena eller vem fan det nu blir som jag får börja prata med. Frågan är hur jag ska kunna få dem att förstå hur rädd jag är för att faktiskt bli galen. Att något i mitt huvud bara ska gå sönder. Det verkar ju onekligen som inte har allt på plats... <_<

Det jag hatar mest med att vara såhär är att jag inte direkt fattar något om känslor, och blir socialt handikappad. Jag skulle kunna göra vad som helst, berätta... hemligheten... Jag nämnde det nästan, bara lite, igår. Jag vill gnugga ut mina ögon... Jag kommer säkert att berätta det snart. Det har pågått.. för länge och igår var första gången jag nämnde det. Det är ett steg framåt. Jag klarar mig inte ensam. Tillochmed när någon skriver att de ska gå från msn, och jag inte har hunnit förklara än, så blir jag desperat. Det river i mig. "Stanna kvar, rädda mig!"

Och jag blir förbannad på att så få förstår, men jag borde egentligen inte ens klandra någon alls, för hur ofta försöker jag förklara? Det finns inget rätt eller fel, det här är en alldeles för svår situation för det.

Men eftersom alla ser sig själva som så förbannat smarta och så förbannat bildade, så ser de ju självklart att allt jag gör är för att manipulera mina vänner, min familj, ja alla i min omgivning. De kan förstås prata med varandra och säga att jag är den hemskaste personen i världen, för jag bryr mig inte om någon, utan utnyttjar alla till min egen fördel. Det vore ju inte första gången.

Du är ju så förbannat bildad, du har inte ens frågat mig, men du är ju så förbannat bildad, så genom att prata med alla utom mig så känner du mig. Självklart.

I try to tell you what I'm feeling

but how do I when

all

words

pale? 

Jag är trött på den här... tröttheten. Barbro, för helvete, hör av dig innan jag ramlar ihop totalt. 

"Jag tror inte att jag skulle klara av det."

Jag tror inte att jag skulle klara av det.

Jag tror inte att jag skulle klara av det.

Där var de där orden igen, de orden som skulle kunna släppa lös helvetet på jorden. Hon hatade hur de lät när de sas med hennes röst, med den där tonen som lätt misstogs för kaxighet. Lathet. Bortskämdhet.

Där var de där orden, för vad som måste ha varit 1000e gången. Och den här gången skulle det inte bli skonsamt.

Hon kröp ihop till en boll inombords och väntade på hans besvikelse, på hans brustna tålamod. Han hade fått stå ut med så mycket från henne. Istället kom, till hennes alltid lika stora förvåning:

"Det kan du ju inte veta innan du provat, eller hur?" Tonen av humor i rösten var alldeles för svår för henne att tolka, men hon tyckte inte om den. Dessutom hade han fel, hon visste precis vad som skulle hända. Alla skulle få upp sina förhoppningar, berätta för henne hur mycket de "trodde på henne" och hur "smart, duktig och kapabel hon var". När det sedan kom till kritan skulle historien smärtsamt upprepa sig och hon skulle ramla som ett barn och skrapa knäet. Sedan var det upp till honom att sätta dit plåster, igen, medan han besviket skulle försöka övertyga henne om att det inte spelade så stor roll, att ingen var besviken. Även fast hans önskan att slippa lyste igenom mycket starkare än han någonsin skulle bli medveten om.

"Men jag vill inte ens försöka få reda på svaret." Hon kämpade med gråten, för att tårarna skulle bli så mycket tyngre än vanligt. För att han måste bära dem. Hennes tankar kastade smågrus med ordet "misslyckande" inristat på dem mot henne, och fan, det fick inte hålla på såhär längre. "Jag vill inte vara en börda." Orden ville aldrig förklara bättre än så.

"Men snälla lilla du, jag är din pappa, det är klart jag vill att du ska må bra. Jag gör det här med glädje."

Om det kunde bli värre, så blev det det nu. Tilliten var för jobbig, hur hon än gjorde skulle det smärta honom. Och henne. Det var bara att försöka, igen. Och köpa nya plåster. Vad som än underlättade det för honom.

"Okej..." Fan, om jag bara aldrig blivit född.

Korta, alldeles för snabba andetag. Pulsen slår alldeles för fort.

Varför?

Jag känner mig så skyldig.

Fan, du vet hur lätt jag får skuldkänslor. Du har rätt att reagera, visst. Det är är en av anledningarna till varför jag känner att jag borde bli undanstoppad nånstans tills jag... om jag... klarar av det igen.

Vart fan är du, Barbro?? 2½ månad, 2 ½ jävla månad, jag behöver dig nu! Kan ingen...

S-A-T-A-N

Skuldkänslor är nog det är sämst på, nånsin

Jag klarar det inte

Min lycka sprider sig som

röken efter branden

Vi drar in ett andetag

och sotar våra lungor

och hostar glatt när röken yr

Elden är släckt nu

Lågan död sen länge

Minnen avbildade i stearinfläckar

Är alla bortbrända? 

Vi saknar inte ljuset

när vi smeker, dansar med röken

i mörkret

inte för en sekund

... Ska jag kanske ändå

tända ett sista ljus

bara för att få minnas?

Även om flamman bränner? 

Look at my diktiness!