Senaste inläggen

Av Shawnee - 24 maj 2009 23:31

Jag försökte bädda sängen nyss, men bröt ihop när det inte gick som det skulle. Ville skrika, slå, förstöra allt, men jag fick inte ens fram några tårar.

Det här är stunden jag inser att jag inte vill ha mitt liv såhär. Det känns som jag inte kämpar för någonting alls, och hur lätt är det då att fortsätta? Varenda jävla sekund känns som ett nederlag. Osäkerheten... Jag orkar inte med det här längre. Allt är så jävla varmt.. Jag vill inte. Jag vill inte. JAG  VILL INTE.


Om du bara fortfarande var här 

Av Shawnee - 23 maj 2009 22:41

Mm. Vad kan över huvud taget sägas om den här dagen? Tiden flyter förbi... Jag kan knappt minnas vad jag har gjort.

Annat än att vi kom fram till att stubo inte erbjuder ettor... Pappa säger att det minst krångliga vore om jag bodde kvar i lägenheten, medan någon annan tar Blås rum. Det minst krångliga. 

Annars kan jag flytta in hemma hos Tina, vilket betyder att de måste göra om vardagsrummet till ett rum till mig (ingen använder vardagsrummet), men mest av allt betyder det att de måste stå ut med mig varje dag. 


Vi pratade om det efter maten, och när pappa sa att att bo kvar i lägenheten vore det lättaste alternativet sa jag att det inte är så jävla lätt, och gick från bordet. Ut på altan och satte mig i solen... Och det kändes hemskt. Igen, vad jag än gör så blir det massor med jobb från honom. Han kom ut efter en kvart eller så och sa att jag annars kunde flytta till Tina... När jag sedan sa att jag inte ville vara en börda så gick han och hämtade Tina, och de skällde på mig lite. Det var nog bra, men känslan minskar inte. 


Vad händer med mig? Vem blir jag?

2 frågor för många när jag satt ute på altan med solen brännande i ansiktet. Jag minns i vintras när jag lovade mig själv att njuta av varje solstråle jag fick tillgång till. Och det är var jag gör... om någon bara kunde stanna tankarna som virvlar genom mitt huvud.

Men vad händer till hösten? Enligt mamma, pappa och Tomento ska jag börja 2an. Låter det som det kommer funka?

Givetvis gör det det, för de tror på mig, men de borde egentligen ta händerna från ögonen och inse vad det är som händer. I'm useless. Det kommer aldrig bli något av mig. För hur jag än försöker, hur jag än ändrar på mig själv och mina principer, så hamnar jag alltid på samma ställe till slut. Mina brister hamnar på papper och stryks under med en stor, neonfärgad markerpenna. 


Jag vet att det aldrig kommer gå. Och jag vill inte göra något annat heller, för den delen. Så i det stora hela känns det som att jag just nu måste kämpa för något som jag... inte vet? Och speciellt entusiastisk kan jag inte påstå att jag är. 

Vad gör jag med mina dagar? Jag väntar på hjälp, jag väntar på nästa gång jag ska få gå till Barbro... Om 2 veckor? Hur fan är det meningen att två veckor ska fungera såhär? 

Jag behöver inte höra dig prata för att veta vad du ska säga.


Väck mig om några år, för om det är såhär det är bara just nu, då hoppar jag över "just nu".

Av Shawnee - 22 maj 2009 10:58

Igår var hemskt.

Tårar, "var är du?" 

Borta.


Idag vaknar jag med en känsla av att jag har något oavslutat. Något som verkligen borde tas om hand. Idag borde jag ta itu med saker som jag verkligen inte vill ta itu med. 

Den här dagen kommer bli förjävlig. 


Idag frågar jag mig hur en del tänker, för igår gick det runt ett kedjebrev mellan mig och mina alternativa vänner i hudik, att några idioter börjat sitta på stan och bara vänta på att få slå ner "emos", och att alla som sågs ensamma skulle bli nerslagna. Låter ju som rent bullshit kan man tycka, men you'd be wrong, igår vart två stycken påhoppade. 


Okej. Tankebana? Utebliven. 

"Åh nej, någon har på sig kläder jag inte gillar, lyssnar på annan musik och har konstigt hår? Låt oss slå ner dem!"

Hur kommer man till den slutsatsen? Att det är the way to go? Vi har andra kläder, låter det som en anledning att bli nerslagen? Har de ens tänkt igenom det för en enda sekund?! 


Nästan det jobbigaste är att dessa jävla idioter får precis som de vill. Tydligen är jättemånga jävligt rädda för att gå på stan, and it figures, vem skulle inte vara det? Jag vet att jag är det. Jag blir knäpp på tanken på nattliga promenader med Zappen, eller att ens bara gå till bussen. 


Jävla idioter. Ni får vad ni vill ha genom det omänskligaste medlet möjligt, och ni gör världen sämre när ni gör det.

Av Shawnee - 18 maj 2009 23:30

Jag är så jävla nervös nu. Och jag borde nog sova.

Men imorgon har jag bup... Ska träffa Barbro. Tänk om hon inte ser mig? Tänk om hon ser den jag var? Tänk om allt bara ramlar ihop och blir som vanligt då jag inte kan berätta saker för någon?

Tänk om allt mod sviker mig eftersom jag vet, jag vet att jag inte kommer att kunna få henne som psykolog igen? Tänk om jag faktiskt inser det och tycker det är ovärt? 


Jag är så rädd för att jag kommer hamna tillbaka på ruta ett. Jag pratade med pappa idag, bara ringde för att kolla läget, och han lät så besvärad. Jag vill inte vara någon som besvärar folk! Vad fan ska jag göra?! Om inte Barbro kan hjälpa mig, om jag inte kan tala om sanningen, vad ska jag göra? Vad har jag för chans till hjälp då? 

Det här är omöjligt... Modet sviker mig, redan.


Jag satt med Violet och spelade lite musik förut och jag kände mig så jävla dålig, jag kan knappt beskriva.

Jag... är... så... jävla... sämst... 

Vi satte oss på balkongen och spelade efter ett tag dock, och då var det nån snubbe på balkongen ovanför som sa att jag borde söka till idol. Det muntrade upp mig kan jag lova... 


Jag önskar jag fick känna mig lika värdefull som dig någon gång

Av Shawnee - 13 maj 2009 23:55

Okej, nog med det här nu. Nog med att behandla alla i sin omgivning som något man måste stå ut med. Jag älskar er, allihop.

Ugh, jag har dåligt samvete. Ugh. Ugh. Ugh. Ugh.


Idag har varit den tröttaste dagen på länge, känns som jag bara sovit ungefär 4 timmar på 3 dygn... Även fast jag sovit rätt mycket. Idag var planen att komma hem och lyckligt nörda sims resten av dagen, men jag hann bara nudda datorn i ett par sekunder innan jag däckade totalt. Sov till 9 på kvällen, och nu är jag trött som satan igen. Ska gå och duscha om ett par minuter, sen ska jag däcka igen. Sova <3.


I'll make it up to you all, I promise, but try to meet me halfway here


Barbro har hört av sig! Tid på tisdag! (!!!!) Så satans förbannat jävla skönt!

Av Shawnee - 13 maj 2009 00:41

Jag som var så jävla trött hela dagen... varför, varför, varför är det så svårt att sova på kvällarna? Jag menar, bara tanken på att jag måste kliva upp halv 7 och åka 07.15bussen gör mig totalt utmattad! Sov, för helvete, sov!


Men det finns ju alltid så mycket man vill göra på nätterna, när man märker att dagen börjar ta slut. Mycket mer än när man har all tid i världen. När man har mycket tid vill man njuta av att ha mycket tid, ända tills tiden tar slut. Logiskt värre!


Idag var en otroligt onödig dag. Åkte till skolan till 9, bara för att få reda på att jag egentligen inte hade något att göra där. Så, raka vägen hem igen... lite pissed blev jag nog på att ingen sagt något. Men gjort är gjort och jag är glad över att jag fick lite ledig tid iallafall. 

Imorgon blir det hantverks igen, hoppas jag över huvud taget tar mig upp... Får hoppas på det bästa. Pappa skulle komma och hämta mig, så jag får väl så lov...

Ett sting av... vad kallar man den här känslan? Av att vara en börda, ivägen, onödig? Hm. Ingen borde måsta stå ut med mig, som jag är. Jag önskar jag kunde klara mig själv och bara springa igenom dagen med ett léende, and believe me when I say I've tried... Jag måste vara en idiot. För vad är man annars när man sitter och gråter över någon annans framgång? Eller är det min egen framgångs totala frånvaro som gör det?

Waste of space.


Jag vill till bup. NU.

Barbro hade tydligen hört av sig för ett par dagar sedan, bara för att säga att hon inte visste hur det blev än. Lyckat... Jag vill ha hjälp, nu. Nu, när tanken "jag vill dö" ersatts med "jag tror att jag kommer dö".

Av Shawnee - 10 maj 2009 03:43

"Jag gråter inte för att jag är ledsen, Isa, det är bara den här låten..."

Nya tårar, ett nytt hus, ett nytt ställe. En gammal låt. 

Ett nytt köksbord och nya stolar, täckta av flyttkartonger. 

8 år gammal och en mamma som gråter, till en låt som hon ju hört så många gånger förut. Vad är det för skillnad nu?

Självklart kan man inte förstå. Mamma måste försörja sina barn på egen hand, i ett eget, nytt hus, på det nya stället. Men låten är den samma. 

Det är synd om henne, men vem tänker på pappa? Jag kan inte göra det, jag är 8 år gammal!


Det var meningen att du skulle vara en del av det här, vara en del av allt. Jag litade på dig, till 100%. Vill du att jag ska luta mig tillbaka och bara se på när du kör över mig?

Jag litar inte på dig längre.


Jag vill inte ta ut hunden, jag tjatar på Erik att han ska göra det. Han tycker att jag kan göra det, han har bara morgonrocken på sig fortfarande, medan jag är påklädd. Jag vet att han har rätt, men jag vill bara inte.

"Men dra åt helvete med er då, båda två!" 

11 och 13 år gamla vet ingen av oss hur vi ska reagera.

Jag slinker ner för trappen, tar med hunden och går ut. Väl utanför dörren tar det inte länge innan tårarna rinner, vad hittar man för annan lösning när man är 11?

Grannen är ute, han vinkar, jag vinkar trött tillbaka och undviker att se på honom. 

Väl hemma igen möter mamma mig hallen, hon gråter igen. Den här gången är det inte låten som gör det, nu är hon ledsen.


Jag tycker fortfarande att någon skulle ha funnits där för dig, och jag önskar att jag hade vart äldre och fattat vad som pågick. Kunnat hjälpa dig. Förlåt.

Av Shawnee - 10 maj 2009 00:17

Jag skulle seriöst kunna mörda någon.

Okej, inte seriöst, men nästan! Det är fanimig otroligt!


Random funderingar

Jag tror inte att jag kommer få träffa Barbro mer. Jag går runt och tänker på det alldeles för mycket, tänk vad jävla ont det kommer göra att bli besviken...

Fan vad negativ du är!

Ge upp, för fan. 

Jag tror också att jag ska skaffa en till, sneaky blogg. Mycket sneaky. Med onda planer. Onda, och mycket hemliga.


Jag önskar att jag hade en TV och Buffy, försvinna ett litet tag. Jag vill inte tänka på måndag... Hur fan ska det gå?  Varför berättar jag bara inte för nån hur jävla illa allting är?!


Min framtid känns som ett stort, svart hål. Det lilla som brukade ge mig tröst, "du vet aldrig vad som väntar precis bakom hörnet", känns så totalt meningslöst just nu. Men kan det kännas på andra sätt då ens så kallade väldigt nära vän inte ens läser ens blogg eller frågar hur man mår? 


Jag må vara jobbig och en jävla börda, men bara säg det, då, för det jag hatar mest av allt är att undra vad alla tycker. 

Skapa flashcards