Andra dagen på sommarlovet, och det känns inte direkt som sommar. Det ösregnade hela dagen idag, och det krävs definitivt inte speciellt lång tid utomhus för att bli stelfrusen. På ett sätt är det fortfarande helg och inte lov, så det känns varken som sommar eller lov.

Känner att jag knappt orkar skriva blogg, för jag känner mig repetitiv som satan. Just nu känner jag mig bara allmänt nostalgisk, ganska deppad och tagen för givet. Klockan är ju 22.44, alla kan väl inte ha gått och lagt sig redan? O_O 

Jag försöker att inte tänka så mycket på hösten nu på sommaren, det kommer att bli jobbigt nog att ta itu med då. Men det är svårt att ta tankarna från det, för jag menar, vad fan ska hända? När jag tänker på det är det som att... Allt hopp bara ryker ut genom fönstret. En positiv inställning är inte allt ibland... och det stör mig när folk säger att det är det enda som fattas. Det är det inte.

Blå har flyttat från lägenheten tror jag, det känns väldigt konstigt. Det är hennes val och ingenting jag håller emot henne, men det känns weird. Jag själv måste vara ute senast sista juni, och jag undrar hur jag ska ha tid med det. Har tid hos Babro imorgon, och sedan ska jag upp till lägenheten. Kanske ska städa och lite så, så jag har det gjort iallafall. På tisdag ska jag till Violet och fira hennes födelsedag, och det kommer kännas bra att få komma hemifrån lite. Det har blivit dåligt med sådant nu på ett tag...

Helst av allt vill jag hem till pappa, få lite sol och sitta ute på verandan och dåsa i solen, med bra musik i pappas högtalare... Kanske med sällskap.

På midsommar måste jag vara hemma i Jättendal, för ingen är hemma utom jag, och Zappen behöver ju någon. Har absolut inget emot det, finns väl alltid något att göra. Får se om jag får hem några folk, iallafall, Violet är den enda jag vet som kommer. Skoj blir det hur jag än gör, iallafall.

Det känns konstigt, jag känner mig så jävla nere, och det är svårt att få något uttryck för det när kedjan av jobbiga händelser är pausad... Nu kom jag på att jag missat första minuterna av Dollhouse, så hejdå! XD

Hur hände det här, en gång till? Precis som förra året, bara det att... jag inser det nu. På fredag är sista gången jag träffar Kristin, kanske sista gången jag är på hantverks över huvud taget.

Jag orkar inte göra annat än att ligga i min säng, vänta på... ja, vad fan väntar jag på? Jag har ingen aning om något som kommer hända, jag orkar bara inte göra annat nu. Imorgon är jag ledig, då ska jag vänta hela dagen, och sedan åka hem till pappa i Jättendal. Jag längtar.

Och jag orkar ingenting. Såhär är det nu, och jag fattar inte.

Jag är hemma nu, det har varit... lite som det varit. Till att börja med så är ju inte 4 timmar tåg det roligaste man kan sysselsätta sig med, men... Själva släktträffen var bra och så, min släkt är jättebra, men jag kände när det började bli mycket folk att jag fick svårt att andas.  Jag är så otroligt sämst på sociala tillställningar, jag vet knappt hur jag ska beskriva det... När vi sitter och äter är jag inte ens medveten om jag är hungrig eller inte, jag äter tills maten tar slut, märker inte ens om hungern är borta eller inte.

Orkar inte gå in på själva festen så mycket, men det var kul att träffa alla igen. Dumt att jag missade Objuden gäst-spelningen, dock...

Aja, jag kände att jag mest behövde uppdatera lite grann, skriver mer detaljerat imorgon då jag orkar... x.x 

Nothing's as liberating as the sound of glasses breaking, the sight of hundreds of tiny pieces of shattered glass, scattered across the floor. Maybe it lies in how the sharp edges could feel underneath your feet, how it could make you bleed. How they sometimes are similar to words from your loved ones; fatal, yet still crucial for your existence. Maybe it even lies in how somehow, some things are so much more beautiful when they're broken, than when they're fixed.

So today, in the midst of all this confusion, I let myself try to feel beautiful.

Idag har bara vart en allmänt konstig dag. Faktiskt också ganska lyckad, praktiken var bra. Violet var där, och jag tycker massa om att ugmås med henne, Ninni, Moa och Issa. 

Det konstiga låg i att när jag försökte hindra en snubbe från att mobba sönder en annan kille så hotade han mig med stryk. Han var påväg att smälla till mig men Violet röck in och sa till honom att lägga ner.

Jag sa till honom att han borde lära sig att visa respekt för andra, och hur man beter sig. Han svarade med att "han (killen han mobbade) är ju mongolid" och att han själv inte visste hur man uppförde sig, och gjorde saker på sitt sätt. När jag sedan frågade honom vad han hade för rätt att säga så hade han inga som helst argument utan kallade mig för gnällspik, och sa att jag lade mig i saker som inte hade något med mig att göra, att det var mellan han och den andra killen.

När jag svarade med att eftersom han inte visste hur man betedde sig så var det inte alls mellan dem två, utan att det berörde oss alla, så sa han bara att jag skulle passa mig, började knuffa mig mot väggen och höjde knytnäven.

Jag skulle egentligen ha velat se vad som hänt, om han faktiskt slagit mig, hur jag hade hanterat allt, och hur han hade reagerat. Vart det lett. Troligen inte till något bra, men det är intressant ändå. Tur att Violet finns och räddar dagen~

Idag har jag och Violet smidit sommarplaner, och det verkar som att augusti 2009 kommer bli det bästa på länge. Först Prag med mamma i en vecka, sedan Stockholm & Gröna Lund med Violet i 3 dagar, och till sist Coldplay med mamma. Det kommer bli så bäst!

I helgen är det släktträff, och även om det är synd att det krockar med Objuden Gäst-spelningen på fredag, så ser jag fram emot det. Det var 2 år sedan jag träffade släkten sist, and I luv them. 

Måste också säga att igår blev pappa klar med sin avhandling, och han blev genast väldigt högljudd och komsumerade mycket alkohol. XD Det slutade med att vi hade ännu ett djupt samtal som inte slutade förrän halv 2 imorse. Trött idag kan jag säga.

Nåväl, nåväl, nu ska jag snart sova tror jag, är så jävla trött.

Jag vet fan inte vad jag ska göra längre. Det slog mig för inte så länge sedan att till slut så måste jag bli något. Det måste bli något av mig... och jag kan inte bli som är nu. Ett ingenting. En hög av ångest som bryter ihop varenda gång den måste prestera minsta lilla.

Jag vill inte ha ett liv längre, för det känns som jag aldrig skulle klara av det, och det känns inte som att jag kan arbeta förbi det. Speciellt inte när jag inte klarar av att förklara det... Jag vill att någon ska fråga de där rätta sakerna, jag vet knappt själv vad det är längre. Allting är så jävla förvirrat, min hjärna tänker på saker som jag själv inte förstår! Heja logiken!

Jag är för dum för att tänka på såna här saker! Jag vill gråta och skrika på någon utan att känna dessa förbannade JÄVLA SKULDKÄNSLOR eller känna mig missförstådd eller övergiven eller VAD SOM HELST! Fattar inte vad jag ska göra längre!

Ingen skola idag. And I didn't even feel that bad.

Jag sov nästan till 1, så jag sov alldeles för länge, nästan 13 timmar. Resten av dagen kändes det bara som att jag inte ens borde vara vaken, jag tog bort mig själv från pappas synfält så fort jag kunde och åkte upp till lägenheten. Lik förbannat lyckas jag krångla till allt... 

Jag umgicks med Violet och Blå iallafall, och lyckades få träffa Petra lite. Plus i vardagen

Imorgon är det massa krångel -- jag ska till skvadern, men allting krånglar med mitt busskort så jag har inga pengar. Och jag vill inte ens dit. Jag vill gärna dit och träffa ponnysarna, även om en del kanske inte är så peppad på detsamma... Men jag vill inte ha matte, och det är anledningen att jag ska dit. Har inte haft nån tid/energi alls till att jobba matte, och allting känns så ovärt. 

Även om jag ska till skolan eller inte så ska jag till västermalm sedan med Violet, och hjälpa henne få MVG i musik. Jag hatar att höra mig själv sjunga när jag känner mig dålig, det får mig att känna mig ännu sämre.

Well, kvällens pity-ditty avklarad. Jag är så jävla trött, och ingenting känns nytt. Ingenting förändras, jag har ingenting nytt att säga, och till och med det får allting att kännas sämre än vanligt.

Det blir bara ett kort inlägg idag innan jag går och lägger mig, är så jävla trött. Men jag ska komma igång med bloggandet och inte acceptera några ursäkter från mig själv (Y)

Idag kom Violet och hälsade på på hantverks, el mucho trevligt. Hemkunskap större delen av dagen, då vi bakade biskvier för miljonte gången. Bråk, minnen, skolkataloger och intressanta konversationer med min absoluta favoritlärare, Kristin - dagen var hyfsad, speciellt i jämförelse med vad de brukar vara.

Efter skolan följde Violet med hem hit också, och jag tackar gud för våran humor... Helt otroligt. Det kändes bra, iallafall, att ha henne här. Det kändes att jag hade en vän igen.

Just nu är jag alldeles för trött för att känna något alls annat än att mina ögon håller på att trilla ut, så turligt nog för er kommer det inget oändligt deprimerande blogginlägg ikväll. Imorgon blir det hantverks, och sedan Sundsvall. Kanske tvingar Tina att ta hand om mig då pappa jobbar fortfarande... Nåväl, godnatt, jag lär skriva långt och jobbigt imorgon. ~

Du kan sluta obsessa, du känner henne inte ens. Känslorna kommer inte vara värda något alls nästa månad...

Jag vet inte vad jag ska skriva mer än "jag är less och jag vill inte det här mer", med risk för att bli repetitiv.

Jag borde inte tänka. Så fort jag börjar fundera på saker vill jag gråta, jag förstår bara inte det här. Ska jag sitta och vänta på nästa möte på bup bara, är det det mina dagar går ut på? Jag får träffa Barbro fem gånger till, sen måste jag gå till någon annan, om det är fix-bart... Men jag förstår inte varför jag ska fumla mig igenom skolan och vardagen när allting ger mig såpass mycket ångest som det gör, bara för att få komma tillbaka till den nästa höst? Det får mig ju att inte ens vilja klara av de 2 sista veckorna på den här terminen! Släng ut mig, för jag orkar inte vara kvar, och kan inte gå iväg på egen hand!

Sommaren är här iallafall, och tack gode gud för det, snart kommer sommarlovet. Jag ska sova bort hela jävla lovet. Ja. Definitivt. 

Jag orkar inte... Det är såhär det känns när... smärtan sjunker in. Det är som att om man är i en personlig kris för länge, så kan ju inte paniken hålla på förevigt. Allting lugnar ju ner sig efter ett tag, men då är det istället som att smärtan, ja, sjunker in. 

Jag kunde ha svurit på att någon satt brevid mig nyss.