Jag kan inte äta. Jag är visst hungrig, och det går nog ingen nöd på mig, men jag har just ätit en skål med nudlar och vill bara kräkas. Känslan av hunger blandat med illamående gillar jag inte, och den har hängt kvar i 2 veckor snart. Jag gillar det inte.

Jag vill gå och krama mamma, jag vet att hon förtjänar det. Hon har haft en löjligt jobbig dag då hon har bråkat med sin bror, över facebook. Löjligt var ordet. Varför beter de sig som tonåringar? Det är vårat jobb att skriva fegt skit till varandra över internet. Vart var jag när de vuxna krympte ihop i åldern?
Som jag sa så vill jag iallafall gå och krama henne, för att hon alltid försöker och ställer upp för mig. Även om hon säger att hon är "så glad för att jag mår bra" så gör hon alltid sitt bästa för mig, och jag uppskattar det så enormt mycket. Hon känner det inte. Jag vet inte vad jag ska göra.

Imorgon ska jag på BUP igen och jag ska få träffa en ny kurator. Lisa tror jag att hon hette.
Jag känner nu att ingenting jag skriver kan förklara hur jag känner mig just nu. Ingenting kan förklara hur totalt förvirrad och utom denna värld jag känner mig, och jag önskar att någon kunde joina mig här i mitt lilla störda, äckliga huvud. Jag vill gråta, men det finns ingenting på insidan.
Jag vet att man aldrig kan veta vad som väntar runt hörnet, jag vet att allting kan förändras på ett ögonblick och att det förmodligen kommer göra det, men det är inte det som spelar roll nu. Det är känslan. Känslan av hopplöshet, som om jag aldrig kommer att kunna... ta mig ur mitt eget huvud. Det låter ju logiskt.
Fan, jag önskar så jävla mycket att jag slapp vara mig, även om jag vet att så otroligt många har det mycket, mycket sämre än mig. Vet jag det? Ja, det är klart jag vet. Jag är ingen idiot, eller, jag tror inte det iallafall. Jag vet inte vad jag ska jämföra med. Jag vet inte hur jag ska tänka, jag är rädd för att någon ska komma på mig i mina tankar.
Jag måste sluta obsessa om allt jag är rädd för, för det inträffar ju aldrig, eller hur? Men tänk om anledningen till att det inte händer är för att jag obsessar om det då? Eller tänk om mina högsta önskningar skulle slå in om jag slutade obsessa?
Jag är så jävla rädd. Jag känner det inte ens, jag vet inte vad jag är rädd för, men det märks så tydligt på sättet jag tänker. Vad fan är det som händer med mig?
Jag måste släppa in någon, jag måste låta någon få veta vad som händer. Hur jag mår. Men varför måste jag göra det? De kommer aldrig att kunna göra något åt det i vilket fall, allt det gör är att tynga ner dem. Det vill jag ju inte?
Jag tror att jag utan problem skulle kunna lägga upp det här på min blogg, om än med ett sting av skuldkänslor, för att jag tvingar på mina vänner det här, men jag skulle aldrig... kunna visa det för mamma, pappa, Tina eller min psykolog. Jag skulle aldrig kunna visa det för någon som faktiskt spelar roll i det här sammanhanget, någon som kanske kan göra en skillnad. Jag är rädd för att min psykolog skulle vifta bort det och säga "det är inte relevant för det vi ska jobba med", för det känns verkligen... verkligen relevant för mig. Varför skullle hon göra så kan man undra? Jag har verkligen ingen aning. Men tänk om?
Tänk också om hon tycker att det är otroligt viktigt att prata om, vad ska jag då säga? "Ja, det är sån jag är, jag kan inte kontrollera riktigt vad jag tänker ibland." Tänk om jag är psykiskt störd på något sätt. Tänk om hon vill... att jag ska prata med någon annan?
Jag fattar inte hur jag ska klara det här. Jag fattar inte när folk säger "det ordnar sig" och grundar det på att "de tror på mig", jag kommer aldrig sluta tjata om det. Det gör så jävla ont när de säger det. Och de säger det ju bara för att hjälpa mig, de säger det av alla de rätta anledningarna, men ingen av dem vet verkligen vad som pågår i mitt huvud. Jag skulle aldrig kunna öppna mig och bara låta det rinna ur mig som jag gör nu, wordpad is your best friend, även fast de frågar mig ofta hur jag mår. Jag stänger av mig ofrivilligt och får panik när de loggar ut från msn, för att jag inte har berättat än, men det är ju mitt eget fel. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag kommer aldrig att ta livet av mig, det vet jag. Jag är inte tillräckligt... stark? svag? för det. I det här sammanhanget säger vi stark. Jag är inte tillräckligt stark för att fly. Jag är inte tillräckligt svag för att fly.
Och jag har goda chanser att... må bra. Att bli kvitt de praktiska problemen. Men faktum är att jag inte riktigt vill bli kvitt de praktiska problemen, för jag vet inte hur jag ska förklara det här utan dem. Varför jag är som jag är. Jag kan inte förklara mina extremt störda tankar eller den här känslan av att vara totalt borta, bortklopplad från allt, utan möjlighet att ansluta sig till... verkligheten. När jag går runt lillfjärden med Zappen kan jag ibland komma på mig själv med att tänka på promenaden som något jag *ska* göra, och sen upptäcka att jag faktiskt går där, och inte bara i mina tankar. Ibland vet jag knappt vem jag är. I såna tillfällen når inte ångesten riktigt fram till mig, även om jag kan känna mig... totalt uppgiven. Den kan inte ta tag i mig och kasta mig in i väggen, den förstör mig, men den kan inte döda mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Varför finns de här känslorna ens i kroppen? Varför bildas de från början? Varför finns den funktionen?
Jag känner att jag inte orkar mer, och det är sant. Det är en sanning, att jag önskar att jag aldrig blivit född. Att jag var död. Men det spelar ingen roll att man känner att man inte orkar mer, för man fortsätter ju ändå - det är inte som att överanstränga sig fysiskt. Man kan inte skylla på det, för det går inte att ta seriöst på för de som står runt mig.
Och hur vet jag det? Jag har inte ens sagt det. Orden "Jag orkar inte mer" har aldrig lämnat mina läppar, aldrig. Orden "Jag vill dö" har aldrig yttrats med min röst, även om jag gärna velat säga det många gånger.
Men jag kan i vilket fall inte tro att någon skulle ta mig seriöst om jag sa det, men jag får väl tro vad jag vill. Ingen av oss kommer i vilket fall att veta om det stämmer eller inte förrän jag sagt det.
Livet stannar inte. Jag orkar inte följa med, men jag får så lov att göra det ändå. Vad är då poängen? Jag har ingen aning om varför jag lever just nu. Jag klänger mig fast vid tanken på att "nästa vecka blir det jullov, bara håll ut tills dess", men vad förväntar jag mig? Varje kväll på lovet kommer sluta med ångest, och nej, jag vet att jag inte kan veta det, men jag känner mig själv. Sista dagarna på lovet kommer jag att tvinga mig själv att gråta genom att spärra upp ögonen tills de tåras, för det går inte att gråta även om jag vill, och sen börjar skolan igen. Och vad är det då för skillnad? Igen väntar jag på lovet, klänger mig fast vid tanken på det, och till slut slutar skolan. Men prövningarna kommer komma, ännu fler, och det kommer bli mycket svårare, nu när jag faktiskt också börjar närma mig 18årsgränsen. Och hur vet jag det? Det gör jag inte. Jag är patetisk som sitter och drar en jävla massa onödiga slutsatser, men jag vet inte hur jag kontrollerar mig själv. Jag är patetisk, men jag kan inte göra något åt det.
Hur ska jag då klara mig, då prövningarna och kraven blir större och större och större och jag fortsätter att ha ångest över vardagliga saker? Kommer jag fortfarande få panik inför att gå förbi en människa på stan?
För att väldigt indiskret hoppa mellan ämnen så undrar jag vad... mina föredetta mobbare tänker om våran 'relation' numera. Hur Hanna Svensson ser på att hon kastade in mig i väggen för att jag tydligen var för ful för att gå i korridorerna, eller hur Jimmie Lindh känner efter att ha sagt att jag borde avlivas med råttgift. Hur folket som sa att jag borde gräva ner mig i min grav där jag hör hemma känner om det, nu när de faktiskt sabbade mitt liv? Kan jag beskylla dem för det? Jag tror att jag kan det, och jag vill väldigt gärna göra det. Jag kommer aldrig bli av med det här agget mot dem. Jag är helt enkelt inte tillräckligt vuxen för det, och jag tror inte att jag kommer bli det heller, no matter vilken ålder jag än når.
Jag vill inte nå någon ålder.
Jag skulle vara patetisk som 30åring, patetisk som 60åring, patetisk som 25åring. Jag kommer alltid att vara patetisk, och rädd.

Ja, nu ska jag sluta. Det har gjort mig bra, men jag tror inte jag kommer våga publicera det här nu. Kanske, till slut att jag gör det. Men i så fall förväntar jag mig inte att någon orkar läsa det, eller att någon kommer att kommentera. Men om jag lägger upp det så kan jag säga att de flesta vet en otroligt större bit om mig än innan.

Jag vet att det är onödigt. Jag vet det. Jag vet att det finns mycket du vill kommentera på just nu, om mitt beteende, hur barnsligt det är, och hur onödigt negativ jag är. Men snälla, jag letar inte efter att du ska lösa det här åt mig, jag känner mig bara så jävla uppgiven, och det jag vill ha från dig är lite tröst. Att veta att du finns där. Det är det enda. Det är inte ditt jobb att ändra på mina konstiga tankegångar. Överlåt det åt min psykolog, jag klarar nog inte att du skäller på mig just nu. Kan du ta det? Att jag ber dig?

Jag vill inte riktigt, men det får bli såhär. Jag kommer ha sån panik över att folk faktiskt kan läsa det här, men det är nog för det bästa. Kanske folk till och med kommer stötta mig.

Here we go...

Varför, varför, varför bloggar jag inte? Jag kommer bli grymt arg på mig själv om något år, jag kommer inte komma ihåg något alls av den här tiden. Säger kanske inte så mycket, jag kommer knappt ihåg vad som hände igår, än mindre förra månaden.
Nu är det hursomhelst bara några minuter kvar innan jag ska gå och lägga mig, så jag tänkte göra mig själv en tjänst genom att skriva det här. När jag vaknar imorgon kommer jag att vara 17 år... 17. Helt sjukt. Det är inte så mycket skillnad mot 16, direkt, förutom att jag kommer känna mig alldeles, alldeles för gammal för den jag är. Jag är fortfarande 12 i sinnet.

Imorgon har jag också en tid hos kuratorn, haha, hon sa att hon skulle ta med sig någon random bakelse/tårta/whatever. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till henne dock. Hon och pappa och mamma och BUP har någon extremt konstig överrenskommelse om att jag ska välja om jag vill gå hos kuratorn på skolan eller på BUP i Hudik, vilket inte är det lättaste valet. BUP har sagt att de inte tycker att jag behöver fortsätta gå där, vilket säger alldeles för mycket om den personen jag har blivit.
Jag gillar inte det här.
Jag tänker inte lyssna på mina förbannade skuldkänslor och konstiga ideal om hur jag *borde* må längre, folk behöver ju inte läsa här om de inte känner för det. (Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag får dåligt samvete igen och slutar.)

Jag har fått en jävligt bra ordning på mina mat- och sovvanor, vilket jag inte trodde var möjligt. Minst 8½ timmes sömn varje natt! Det trodde man aldrig.
Vad det har för effekt på mig vet jag däremot inte, för varje, jävla, morgon då jag vaknar är jag så jävla trött att min första tanke är att jag vill dö. Det är inte trevligt, but it's the truth. -_-
Mer och mer orkar jag inte förklara för folk hur jag mår, jag orkar inte svara när de frågar, jag förklarar mindre, och jag trodde att det skulle vara till min fördel. Fel.
Vet inte när jag pratade med någon om hur allting är senast. Alldeles för länge sen. Jag känner mig som ett enda stort misslyckande och det är bara mitt fel att det är så. Vad har jag för rätt att vara arga på andra för att de inte bryr sig när jag inte berättar något för dem?

Jag orkar ingenting, det är svårt nog att stå på benen efter en dag - och ändå har jag världens mest patetiska schema i skolan (som jag förresten lyckas gå till varje dag).

Nu känner jag hur ångesten kommer krypande, för jag känner att jag inte förklarar tillräckligt bra. Det är inte såhär det borde vara...

Imorgon kanske jag får svar på varför jag känner mig som jag gör - att jag alltid känner mig som inuti en dimmig jävla bubbla - och kanske får ett sätt att ta mig ur det. Jag hoppas det, för det har pågått alldeles för länge.

Godnatt, folket. 53 minuter kvar.

Jag vet inte hur länge
eller hur många gånger jag tänkt på dig
Jag gör allt för dig
Men hur kan jag vara säker på
att det inte är din kärlek som river mig i sidan
när jag bär dig?

Du bär med dig en bild av allt jag någonsin haft
men du har aldrig på riktigt sett mina stjärnfall
Aldrig insett att jag behöver din enda önskan
på ett helt annat sätt

Jag har hållit uppe illusionen av vår värld
så att du sluppit se hur den verkligen sett ut
Jag har stått vid din sida och tagit emot dina löften
om att vänta på mig
och låtsas som jag inte visste
att jag ändå skulle komma alldeles för sent

Vår illusion är ogenomtränglig, men mjuk som vatten
och jag klänger mig fast vid din kärlek så hårt
att den aldrig försvinner utom synhåll
Ju mer jag ger till dig
desto fortare försvinner allt jag har inombords:
Alla tårar jag sparat för att hjälpa dig
Alla ord jag lämnat för att lyssna på dig
Varje känsla jag glömt för att vara din

Och när jag lämnas ensam med allt jag har förtryckt
avundas jag dig
för att du
aldrig
ser
mig

Jag koncentrerade mig så hårt på att inte vara en tyngd för dig
att jag aldrig insåg vilken tyngd du var för mig

En tyngd jag alltid tänker fortsätta bära
En tyngd jag aldrig kan släppa taget om

Om det beror på att jag bryr mig för mycket om dig
eller för lite om mig själv
vill jag inte tänka på

Men jag vet nog svaret
ändå

Jag känner att jag verkligen behöver prata med någon, men jag känner mig för patetisk för att ta upp någons tid. Jag har förlorat allt självförtroende jag haft inom loppet av 2 dagar, the magic of school, everyone.

Jag vill verkligen inte till skolan imorgon, och så börjar det igen. Jag vill inte sitta och läsa eller jobba matte - motivationen är lika långt borta som orken.

Om du bara hade frågat ikväll, så kanske jag hade kunnat berätta. Men, jag känner mig så jävla patetisk - jag vet inte hur nära den känslan är till verkligheten, men... Jag kan inte skriva. Det tar stopp. Det är inte meningen att jag ska lägga ut sådant här på bloggen.

Fyfan, fyfan, fyfan, fyfan

Fy - helvetes - satan vad trött jag är. Inte speciellt förvånande med tanke på att klockan är 02.09 Hoppas jag får skriva det här inlägget innan min dator lägger av igen, för 55e gången ikväll.

Skolan började i tisdags, och sen dess... har det inte hänt någonting. Jag har varit ute med folk nästan varje dag, vilket är otroligt för att vara mig. Jag känner för att bara fullständigt strunta i skolan, men jag vill inte vara en sån som inte bryr sig. Såna människor är så jävla fustrerande att prata med, jag vill inte vara frustrerande.

Idag var jag på ett möte med en Silvana Mustafa, och hon berättade om något projekt hon och nån till höll på med. Vet allvarligt talat inte riktigt om jag förstod - men hur mycket förstår jag nu för tiden egentligen?

Det förvirrar mig att folk alltid säger att jag verkar exakt motsatt det jag egentligen är. Jag var fullständigt skräckslagen på det där mötet och visste inte alls vad jag skulle göra... Silvana sa att pappa sagt att jag var "tystlåten", men hon sa att jag pratade på massa. Wtf? Påminner mig om Barbro när hon sa att jag inte verkade "må så dåligt".

På tal om bup vill jag bara tillbaka dit... ge mig någon att prata med. På samma gång är jag dock rädd för att gå tillbaka till Barbro eller Frida, jag är rädd att de ska reagera lika dant som mamma när jag sa att jag slutat med medicinen... Varför sa jag inte det till nån? Mja, för att jag ville göra det själv. För att jag inte ville att de skulle vara "åhh, nu ska vi ha ett möte, för att lilla Shawnee ska sluta med medicinen och vi måste prata hur länge som helst och behandla henne som en fyraåring."

Whoops, some honesty lept out. Sorry about that.

Vad jag kan säga är dock att den här skolstarten är betydligt lindrigare än den förra, men jag vet inte hur betryggande det är. Ingenting har börjat än. Imorgon väntar en till dag av ingenting, jag ska hem till Jättendal med pappa och Tina...

Har jag nämnt förresten att mamma har blockat Tina på facebook? Det är fascinerande faktiskt, ett tonårsbråk i vuxna år. Eller vänta, har jag rätt att använda ordet "tonårsbråk" medan jag fortfarande är en tonåring själv?

Uh, jag känner precis som jag har gjort de senaste nätterna - fan, jag orkar inte en natt i ensamhet, jag vill prata med någon. Fan att det verkligen inte finns nån som kan vara här precis nu och bara... Gråta nu, please.

Idag började skolan, och jag var på IV på västermalm och övade på nya sjunka-genom-jorden-tekniker. Det gick dåligt. Jag har fortfarande ingen aning alls om hur något kommer bli och allt det där, allt jag känner är fortfarande bara... nej. 

Jag har stängt av mig själv. Jag bor hos Tina. Väntar på att... 

Jadu, jag är så trött, orkar inte skriva just nu. Får se när nästa uppdatering kommer, uhu. 

Det här är så våldsamt icke-tillfredsställande att det knappt finns ord för det.

I helgen var det ett helt år sedan vi flyttade till Hudik, blev det som jag trodde? Aish, in all honesty så minns jag inte direkt så mycket av det där längre. Haha, om jag bara hade kunnat tro det för ett år sedan... 

Så, nästa helg är det uppenbarligen ett år sedan jag flyttade till Sundsvall, känns jävligt trist att jag inte bor kvar där, om jag ska vara ärlig. Eller ja, okej, jag bor hos Tina, fortfarande, men...

Om jag minns rätt så börjar skolan den 24e, på måndag, om en vecka, och det är ju... Ja, inte tillräckligt med tid för att jag ska hinna komma på vad jag vill göra med resten av det här året, och början på nästa. Mamma och pappa säger jämt att jag inte ska oroa mig så mycket över det, för att skolan inte är allt - men hur kan det inte vara det? Det är den om är ens vardag, det är den som avgör större delen av ens framtid? 

Sure, jag har aldrig levt förut, så jag kanske inte kan uttrycka mig, men... Gosh, jag har verkligen obsessat över det här så länge att det verkligen inte finns mer att säga vid det här laget. Jag har stressat sönder mig totalt och nu kan jag knappt fundera mer.

Att sitta hemma hela dagarna utan rutin har verkligen satt sina spår... Jag känner mig så jävla borta och overklig hela tiden, så som jag brukade känna mig ibland förut. Very obra.

I helgen åkte jag, Erik och Julia hem till pappa, var första gången Erik var med sen, jag vet fan inte när. Han har varit i Luxemburg i en månad, så... Aja, jag trodde i vilket fall att det skulle bli massa skönt att få komma hem till Jättendal ett tag och bara vara, men det första som hände var såklart att Tina och mamma bråkade. Igen.

Sommarlov är det bästa som finns, men ärligt talat, jag önskar att september kunde komma nu, så jag får komma tillbaka till bup. Alla runtom mig gör en massa planer och förväntar sig att jag ska hoppa ombord, då jag inte känner någon speciell lust till någonting alls. Det är svårt att förklara, såklart, men... Jag är väldigt trött just nu ska du veta, vet knappt vad jag skriver. Uhm.

Ja, en liten uppdatering, för ovanlighetens skull - har nu skrivit 3 inlägg den här månaden. Om man jämför med Augusti förra året då jag skrev 35 inlägg så är det ju ganska patetiskt, men jag tror jag vet varför. Förra året var det jobb hit, flytt dit, du vet, det hände så mycket. Just nu händer det _ingenting_ och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Dikter däremot har det blivit gott om - räknade alla jag skrivit innan jag skrev det här men, säkert att jag kommer ihåg ett tal så länge. 34, 35 kanske? Sen i mars - nånting jag är lite stolt över faktiskt.

Ah well, trött som en jävla åsna nu, borde verkligen sova med. (03.30) Godnatt, folket. 

Helt oförklarligt. Den här förvirringen... Det är solklart att det är såhär det ska vara - oklart med allt. Does it make sense?

Så jävla trött, så jävla trött. Och mitt misstag upprepar sig för jag vet inte vilken gång i ordningen... Är det fortfarande någon som vill stå vid min sida? Självklart är det det. Det är svårt att leva när de som inte vet om det borde veta, det är svårt att förklara, det är en lättnad att få ut allt men det är svårt att leva när det är alldeles för lätt att få skuldkänslor. Jag vill inte att folk ska tro att jag mår bra när jag inte gör det, men jag vill inte att folk ska se att jag mår dåligt, för jag känner mig så jävla skyldig.

Är det jobbigt för mig för att jag tänker längre än en del och allting är en röra, eller är det en röra för att jag inte tänker lika långt som andra? Vad är jag? Geni, idiot, drama queen, ignorant, öppensinnig, människa? Hur mycket krävs det? När vet man vad man verkligen vill och hur vet man att man verkligen gör det? Kommer det alltid att vara såhär, eller kommer mina tankar att moga i takt med mig? Kommer jag att mogna? Kommer jag faktiskt klara av att säga som det är innan jag tappar huvudet totalt? Varför blev jag såhär, är det någon annan i min närhet som är så? Vad exakt är det de döljer och varför? Finns det nån likhet till mig? Finns det över huvud taget något svar på allt? Vad är det meningen att jag ska lära mig? Kommer situationerna jag har problem med att fortsätta komma till mig tills jag lärt mig hur man hanterar dem? Hur långt har jag kommit på vägen? Hur vet jag att jag kommit fram? Hur kommer man över alla dessa tvivel? Hur hittar man den säkra sidan?