"No way you could see through all those windows or through the stone wall that is your heart
No matter about the love that claims its place inside, there's no bigger lie you could have told than that you actually wanted to be with me
No bigger shame, no more closed eyes, I wish I knew how to get to you
You told me you were falling for me and I'm always falling"

2010

"I want you to tell me the truth
Right until you do
And should I let the feeling find me
Your words were never true
The stars we put together
The fire in your eye
The note that said "I love you"
Torn by the final lie"

2009

"You and me caught in a vicious downward spiral of blame and guilt, always with you screaming in my ears for taking your love from you, for being there first, for existing, and forgetting.
In a downward spiral with me always running from you, avoiding promises of spiralling forever, and ever, and ever, trying to remember to always love you so you won't hate me.

Truth is, I forgot. Sooner than we thought."

2010

"Jag flyter,
i ensamhet
bland stjärnors kanter och vibrationers djup,
bland dimmor och toner jag
aldrig vill sakna
aldrig kan missa

Med en besatthet för det vackra
och jag längtar,
jag trånar,
(jag flyter)
Tills jag får känna det
nästa gång"

2009

"Nu, om du vill stanna, jag har inget emot det
Men du måste lova att inte vilja ha mig
Det finns inget pålitligt över tillit
Om det är mer än bara bilden, du vet,
så vet jag inte hur jag hanterar det
Och ja, jag vill ha dig
Själviskt
Även om jag vet hur mycket du kommer hata mig
när jag inte kan ge dig vad du vill ha
men aldrig frågar efter
Men kommer jag fortfarande att tänka på henne när vi krossar varandras hjärtan?
Försvinn, du har gått över gränsen"

2010

Amanda was stuck in thoughts about love. She had had crushes before, time and time again, on all sorts of people. But love? Just how big was the difference between love and a crush?
Suddenly her stomach ached with longing to find out just how it felt. But how could she find it? By not looking for it?
...But then again, who could love her?
It hurt.
"But..." Alice said in a tiny voice and everyone turned her attention to her. Her face showed an obvious blush and she pressed her cold hand against her cheek to try and cool down. "Do you..." she tried. "How would you... describe love?"
Amanda thought she sounded adorably embarrassed but there was an honesty in her question that made her unable to laugh or even smile.
Mary suddenly turned around and faced the rest of the girls instead of the TV and let her head rest on her knees. Amanda smiled as she knew Mary was completely and utterly obsessed with these things and would probably talk about Alice's question forever and ever if she could. They all looked carefully at each other. There was an obvious fear of being ridiculed in the air. Amy cleared her throat."

2011

"I snapped at someone once. Wow, listen to my big confession, huh?

[...] Yes, since then I lost her, I lost my friends, I gained friends, and I lost them, too.
Sometimes I long for someone to hold me. Hold me, and not expect anything, because I'm not going to love them.
I'm not saying this because I lost her and "I'll never fall in love again", because I know I will. I do it all the time. And apparently people fall in love with me, too. But I don't think I can love and I'm not sure I want to. I think the place I'm supposed to be, is somewhere alone.
And I'm definitely never going to snap at anyone ever again, at least not when I'm the one who's being a total fuck-up."

2011

"Vänta en stund,
du kan ju inte gå
innan du hört låten
jag skrev
till dig?"

2010

"Och när ljuset tar med sig min stolhet in i sömnen
och mörkret och isoleringen gör mig sällskap
Är det fortfarande dig jag tänker på
och vill ha brevid mig när min värld rasar
eller mina drömmar besannas
Vad som än händer,
mirakel eller katastrof

Är jag för rädd för att möta det utan dig

Inatt förstår jag dina bortglömda skakningar
Jag är rädd,
så var är du?"

2009

"Jag tänker på dig

snälla
må
bra "

2009

"In time, I've learned to punish myself every second I want you to love me, but I can't break free, I just can't get your incredible eyes out of my life. I want to love you until it kills me. Even the pain you give me is better than everyone else's."

2009


"This confusion can't be of the good for anybody, can it? And what do I do with it? Is this a good way to use it? Write it down, not let anybody ever read it? Is that going to help? Will it ease the crossfire in my head? (Westlife quote, I'm a nerd)"

2010

"Cast the blame, burn the flame, scream your name, all the same
Say or do, love takes two, obsession too, I love you"

2008

"Du vet så väl att du kan dansa
men du har sytt dina kläder själv
Lagat varje hål
Den största sömmen som revs upp
var ett hjärtformat hål i ditt bröst
Men varje förlust är bortglömd
och tiden läkte alla sår
Om det bara inte hade varit för det där lilla,
kallat missförstånd"

2009

"Och även om kärlek
utbytes mot Saknad
så handlar fortfarande allt jag känner om dig"

2009

"Och tro mig, du behöver inte kämpa
för hur mycket du än försöker kommer du aldrig att bli mer än dem
eller ska jag säga "oss"?
För hur kan du bli mer än människa?
Öppna ögonen, och acceptera
att din önskan att vara speciell
gör dig precis som alla andra --
Mänsklig"

2009

"Med minnet av ditt kärleksfulla misstag tryggt i väskan
väntar jag
medan väggarna faller och ditt hjärta blir synligt igen
Jag håller mig på så långt avstånd som mina trådar tillåter
för det är det du vill
Alltid inom räckhåll

men utanför ditt synfält
Utanför dina omsorger, intressen och behov
"Du är inte så jävla oskyldig själv"
Om jag inte älskade dig, vore jag ändå lika värdelös?"

2009

"Du är omöjlig att undgå
Om en minut expanderar du
men vad händer då, om tiden står still?
"Jag är glad att jag slipper ha dig i mitt liv"
Tillåt mig älska
din vägran att förlora"

2009

"Well, she couldn't help remaining there, exactly. It was not as if she had anywhere else to go, or even wanted to be somewhere else. Just thinking about walking out the door and into the world... it scared her. She wasn't going now or tomorrow or ever and never ever ever ever ever and oh, everything was empty and pale and maybe it should stay that way cause forever is just a little too long to stand even if it's supposedly something she was supposed to be striving towards, love, love, love, forever and ever."

2011

"Maybe there's alot of things you can't remember
And I may not love you anymore
but I still lie awake at night to think of you
like I always did
You knew that, of course
but it didn't stop you from repressing
And though you lifted me up to shoot me down
used your knife to pick me off the ground
Tonight of all nights was made to remember
the time when tomorrow was all we'd live for
I have nothing to say
(out loud)
How can I blame you?
Cause everything goes away
And everyone forgets
But I never will"

2010

"I guess she feels sorry for herself. And I think on some level I do too, otherwise I probably wouldn't be writing this down right now, would I? Why would I wanna tell people unless it was for them to feel sorry for me?
I think I want attention. But who doesn't, really?"

2010

"When you disobey the rules
On how to think and how to feel
We refuse to be the fools
And we feed off all that's real"

2007

"Dina känslor är och förblir små, obetydliga glaskristaller för mig
Bara prydnad
och om någon av dem skulle splittras i ett glitterregn
Vem skulle märka?
Men nej,
jag kan faktiskt inte förneka att det skulle kännas bra
om dessa glasklara prydnader
fanns för mig
och endast mig

[...] Och jag kan lämna dig krossad,
eller med övertydliga, gråtande sprickor
och återgå till mitt vardagliga liv
där jag som hemsk människa väntar på att nästa du ska komma
och visa upp sina livsviktiga, hjärtskärande prydnader
Alla för mig att leka med

(och den minsta delen av mig som verkligen behöver bli älskad
men som aldrig kommer ta emot varken din eller någon annans kärlek
vilar djupt inom mig
En enda kall glaskristall)"

2009

"I feel like I've been so let down by all of you and I have never said a word about it, always let you win. I'm tired.
I'm tired of being beat down, I'm tired of hearing degrading words. I'm tired of being a punching bag, and I've told myself a million times that I'm gonna change and bite back when someone corners me, but I never do. I never change.
Maybe I'm just born to be that, to be the cushion that softens the blow when the angry people hit the walls. Maybe I'm even supposed to be the one that brings out all the anger in people to allow them to grow and take responsibility for themselves.

[...] No, I'm not angry. Maybe there'd still be space to scream at them all if I ever got the chance, but the real problem is... that I'm just not getting over it. It's always there over my head, and I never got closure. In the process of losing everyone that was there with me and heard all the screams, all my complaints, saw the rocks fly, hit my back. Saw me fall to the ground after some faceless person walked by and kicked me in the shin or knocked me into the cold stone wall.
No one remembers anymore."

2011

"Last time I locked myself in the bathroom, leaned my head against the towels and cried. Because the whole situation was so hopeless and it could NEVER be solved - and it still hasn't been. I can still hear you sigh and see you shake your head when you hang up the phone, and NOTHING has changed.
You have no idea how much it hurts me to see your disappointment in the life you used to have. And it will always be my fault you can't...let...it...go...
You should be able to get over it, but you can't. Of course, I know that. I don't want to stand in the way AND INBETWEEN any longer, I don't want to be someone you can lean on in order to make someone share your hate, I can't do it, and I don't want to. And still I will always be the pillar between you two, forcing you to not get along, and have to make that one lously phone call every second month. That phone call that always ends with irritation and there's something in the tone of your voice that just CAN'T PUT THE OTHER PERSON TO REST. Something that you can't touch but you still understand what it is, cause you feel it too. You don't know what to call it and maybe you can't fully understand it, but you know what it means. And you've never been so anxious to hang up the phone as you are everytime you talk.
Here's the part where you want to turn around, but as you do, you see me standing there, looking abandoned, sad, and in the need of your protection. So you keep calling. Keep answering the phone.
But that's the protection I don't want anymore. I want you to let each other go and never, ever speak again, but I don't want to be your messenger either. I can't understand the fact that two people who used to dream of sharing one home could ever retreat to hesitating when picking up the phone. Being annoyed when thinking of celebrating someone's birthday."

2010

"And there's no connection, to myself, to the world, I can't decide. I can't connect to myself so HOW THE FUCK DO I CONNECT TO ANYONE ELSE? Maybe I don't even want to connect to anyone, but they all want to connect to me. Sometimes I don't even wanna know their faces or their names but I feel them all slipping away from me one by one and I panic, cause I can't revert into the lonely hermit that I actually wish that I could be. No, that's not who I am supposed to be, and everyone else think they know it better than I do, but I'm the one who lives with it everyday.
They think they know everything about me because they have the outside perspective, and maybe they do, maybe they're right, but I will never tell them all these thoughts, all this everything, but maybe it helps. Maybe I'm so confused because I LIVE WITH THIS EVERY SECOND OF EVERY MINUTE OF EVERY HOUR OF EVERYDAY and I don't know what that means. It's always there. Always present. I don't get a break to actually think about what's going on inside of me or where I am heading, or where I want to go.
That's the biggest problem. WHERE THE FUCK DO I WANT TO GO?"

2010

"They all shoved the wrong treatment on me and believed they were doing the right thing, I always somehow knew they weren't, and they were annoyed with ME when I just NEVER GOT BETTER. Always the complaints. Never satisfied. I wondered how I was supposed to be satisfied with life like this, with life ALWAYS LIKE THIS AND ALWAYS CHANGING AND I AM SUPPOSED TO REMEMBER THE FEELINGS FROM FIVE YEARS AGO, THE SNOW, THE COLD, THE SMALL HOPELESSNESS OF FEELING SOMETHING THAT I THOUGHT I SHOULD AND THE THING THAT COULD NOT GET ANY WORSE.
I am supposed to remember the time when I lay in her bed and she told me we should get help, and it felt strange, it felt foreign, and maybe like I needed it, but it never happened. There was no help. Sometimes I think about it, what would have happened if someone tried to help me?"

2010

"And I am losing faith in love, I don't believe that you can find someone that you're 100% okay with having their hands all over you, being so dependent on them, and I am becoming so cynical I want to laugh at myself - cause I can see it. The depressed teenager just losing faith in the entire world, thinking she knows what love is - and the grownups will laugh as they say "we've all been there" and thinking to themselves that when I REALLY FALL IN LOVE, CAUSE I HAVEN'T YET, I will see what they mean. And how do I know they're wrong? I don't."

2010

"Even now I wish I could read this out to someone but I know they wouldn't follow a word I have written so far, and this is just going too fast, way, way too fast, and everything needs explaining. This is where I start to cry and make excuses, and I leave the room feeling as misunderstood as ever.
But this is my role, as a teenager. Feeling misunderstood. Those feelings always just subside when you enter your adult life.
And maybe this is what everyone go though, WHAT THE HELL DO I KNOW? And even so, that must mean that I am alot weaker than everybody else that I have ever met, and if LIFE IS JUST LIKE THIS and everything is what it's supposed to be, what then?"

2010

"I am so fucking tired of all of this - or, I would be, if I could connect to my emotions. Maybe I should be happy I can't, but I DO WISH I COULD CONNECT TO SOMETHING. ANYTHING. MYSELF OR SOMEBODY AROUND ME, AND FEEL GOOD FOR THE FIRST TIME SINCE I DON'T KNOW WHEN. MAYBE EVER?
I should know when I'm done, and it should be now. I have to stop writing and I have to go back to my life and realize this has not helped at all, and I'm still the same failure that I was when I woke up this morning.
I. can't. live. like. this. And yet I do it everday. So what does that mean?"

2010

Du tycker att det är roligt för att du förstår det bättre än vad vi gör. Du skrattar för att vi inte kan se oss själva, för att vi varken har självinsikt eller självironi.
Jag vill aldrig säga att jag förstår, jag vill vara helt säker på att jag gör det innan jag uttalar mig.
Nu är jag det.
Jag är genuint säker på att det faktum att du gör narr av det här bara bevisar för mig att det är du som inte förstår. Att det är jag som borde skratta, att du inte har någon aning om vad allt det här betyder, inte ens nästan.
Jag undrar vad en sekunds omtänkande skulle göra dig för skada. Jag undrar varför lycka, att följa sin dröm och uppfylla den är något att håna. Att klaga på.
Vilken anledning man än skrattar för, ler för, så länge den inte skadar någon annan, är väl någonting att berömma?

Vart var jag den dagen vi lärde oss att se ner på folket omkring oss?

Det har hänt en himla massa saker, jag vet inte hur genomgående jag orkar förklara allihop.

Jag gjorde ett EEG-test för ganska länge sedan nu, för att min psykolog tyckte att jag borde. Jag förväntade mig ingenting alls, men när resultaten kom visade det sig att jag hade någon slags mini-epilepsi, och jag vet inte hur jag ska förklara det. Det har helt enkelt inneburit en massa jävligt jobbiga saker under en lång period, bland annat är det förmodligen därför jag alltid är så trött - den här epilepsigrejen håller på när sover, bland annat. Så det händer alltid saker i min skalle när jag sover, alltså får jag inte riktigt vila.

Fick reda på det här för snart 2 veckor sedan, och imorgon får jag medicin. Jag vet inte hur jag ska tänka om det, jag var dålig på att komma ihåg att ta den antidepressiva. Speaking of which, tydligen kan den antidepressiva medicinen ha retat upp epilepsi-grejen i min skalle - illa.

Jag vet inte heller vad jag ska förvänta mig, jag vet inte vilka saker det kommer hjälpa mot. Jag vet knappt vad som är min egen personlighet och vad som bara är bieffekter...

Imorgon är också Eriks examen. Han tar studenten, och jag kan inte fatta hur det är möjligt. Erik, ta studenten? Han är fan 19 år gammal, det känns helt sjukt att tänka så. När sprang tiden iväg?
Imorgon blir första gången på 1 år eller något som mamma och Tina ens vistas på samma ställe. Jag bestämde mig från början att jag inte skulle bry mig om det, att jag inte skulle lägga någon energi på att oroa mig över det, men nu är det svårt. Väldigt svårt. Jag får bara hoppas på att de två tänker på att Erik tar studenten och att det är meningen att det ska vara ett joyous occasion.

I övrigt är jag trött som fan på det mesta och väldigt asocial, vilket de flesta nog har märkt. Det är nog ungefär så det ska vara.
Jag fick sommarlov i tisdags och innan dess hann jag med att få godkänt i matte A och söka till 3 folkhögskolor: Stockholm, Bollnäs och Sundsvall. Jag vet inte hur jag ska tänka om det heller, direkt - en del av mig hoppas på Stockholm, bara för att få komma bort. Men att döma av mina tidigare så kallade framgångar inom skolan så är det kanske inte den bästa idén (vi får väl se vad medicinen innebär).
Bollnäs har jag ingen lust med, egentligen - det känns som om det är samma som här omkring. Inte Sundsvall heller, det är den enda jag har vart och tittat på, och jag känner mig bara inte lockad.

Jag hatar att vara i den här åldern, kan jag inte bara få hoppa till 30 eller något?

Imorgon ska jag träffa en studie- och yrkesvägledare på västermalm med kuratorn, och jag hoppas det går bra. Det är skönt att äntligen få prata med någon som vet, men jag får lite panik över att jag måste bestämma mig. Jag orkar ingenting. Jag känner inte henne och jag vet inte om hon kommer förstå, och i såna fall vet jag inte hur jag ska förklara.
Men allt det där märks väl imorgon, antar jag.

Idag har varit en otroligt lång dag.

Kakis, jag saknar dig.

Jag måste försöka sluta gå in på autopilot då jag är bland folk, försöka svara på "Hur mår du?" utan att undvika sanningen. Måste försöka lugna ner mig och... vara mig själv. Jag jobbar på det.

...det är bara det att det är så jävla svårt att känna sig engagerad i att "jobba på saker" då man bara känner för att krypa ihop till en jävla boll och vänta på att livet tar slut.

Börjar få panik IGEN över vad jag ska göra till hösten. Är äckligt trött på att vara tvungen att bestämma det här, och aldrig veta vad jag vill göra, eller vad jag ens kan göra.

När jag började 7an hade jag panik över att börja på backens, men där hade man inget val - och det slutade ju jävligt bra.

I 8an visste jag att jag var tvungen att gå tillbaka till backens och var övertygad om att jag skulle dö, och det höll sig i ca en månad.

I 9an hade jag igen ingen aning om vad jag skulle göra, och hamnade på hantverks. Underbara hantverks.

Första året på gymnasiet, hamnade på skvadern, där jag inte ville gå, och kämpade mig igenom 1½ termin, även fast jag var borta ca varannan dag. Sedan kollapsade jag.

2a året på gymnasiet gick jag hela sommarlovet och hade ingen aning om vad som skulle hända, och hamnade på västermalm, vilket gick åt helvete första dagen. Till slut hamnade jag på åkersvik, där jag fortfarande går, och är helt jävla slut. Även fast jag knappt har ett schema och lektioner...

Och nu är jag här igen. Sista året på gymnasiet. Förhoppningsvis... Jag blir så jävla förbannad på allt, på mig själv, för att det här aldrig kan ordna sig. Jag fattar inte hur det ska bli bättre heller, vilket ju inte är så konstigt, eftersom man aldrig kan veta vad som ska hända, men... Jag vill inte att det ska fortsätta vara såhär. Jag vill klara av skolan, men jag gör bara inte det. Jag är trött på att vara såhär trött 24/7, jag är trött på 'bubbelkänslan' som Lina kallar det, trött på att varje dag känns lika dan, även om varje dag är olika varandra. Trött på att lyssna på mina föräldrar prata om när Erik ska ta studenten och sedan prata om mig och mitt jävla bup... trött på att undra om bup över huvud taget hjälper mig. Jag klarar inte av att prata om "riktiga" saker på bup, och det ger mig ångest, vilket kanske betyder att jag borde sluta där... Men jag orkar inte vara ensam på den punkten. Jag får panik av bara tanken.

Nån dag kommer kanske provsvaren från blodproven jag tog för snart 2 veckor sen, men jag bryr mig inte så mycket i dem. Det var Lina som ville att jag skulle göra dem, precis som Barbro gjorde för 3 år sedan, och då visade de ingenting, så...

På skärtorsdagen ska jag träffa en bupläkare som eventuellt kommer ge mig en remiss till nånstans, för att göra ett EEG-test (eller vad fan det hette) för frånvaroanfall i hjärnan. Jag hoppas att jag kan få göra det, för jag orkar inte vara såhär mer. Hoppas att det visar på något och att de vet vad de ska göra åt det...

Jag vill inte sova. Har suttit uppe 1 timme och en kvart längre än jag borde, jag orkar bara inte gå och lägga mig. Jag har visserligen en sån jävla ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen, men det är i de här ensamma, tysta tillfällena då jag inte behöver existera. Inte behöver prestera.

Var på bup igår för kanske 300e gången i ordningen. Min psykolog sa för det mesta att jag borde ändra mitt sätt att se på mina problem, istället för att ändra på problemen.

Kul.

Jag vet inte vad jag kan säga, jag vet inte vad jag kan göra. Jag längtar till på torsdag, då jag får träffa kuratorn på skolan igen...

Jag känner bara att jag vill stänga ner bloggen och skita i att publicera det här. Jag vill berätta hur jag mår, jag vill det, men jag kan ju ta mig fan inte. Vad är det för fel på mig? Vad hr hänt? Förr i tiden kunde jag skriva vad fan som helst i mina bloggar utan hämningar, och jag önskar att det fortfarande var så. Jag behöver prata av mig, eller skriva av mig, det har jag behövt länge. Men det går helt enkelt inte utan skuldkänslor.

Förutom skuldkänslorna vet jag inte hur jag ska förklara det här, i alla fall. Jag orkar inte. Det tar stopp. Det gör så jävla ont att det känns som om jag kommer dö, och jag har ingen aning om hur jag ska förklara det...

Det här leder ingenstans. Snälla, säg vad jag ska göra... Jag klarar inte av det längre!