Nu är jag hemma hos pappa i jättendal, har suttit med honom och Tina i flera timmar och kollat på Vem vet mest? XD De är små söta nördar båda två.

Har ätit fläskfile och potatis, och smällt i mig en hel jävla ben & jerry's = svull!

Resten av natten tänker jag göra en uppesittare och spela sims hela natten - kort sagt, jag mår hyfsat bra just nu!

Det känns lite som att mitt hjärta hänger lite på sned, som om den ena sidan väger mer än den andra och inte orkar hålla sig uppe. Men jag antar att det är så det känns, efter all den här tiden, efter all denna ångest. Jag har ett helt lov framför mig, massor med sömn, massor med simsspelande, inga prov, inga skoldagar, inga tidiga mornar... Det går inte att må annat än bra, även om jag skulle vilja förbättra vissa saker.

Jag är ledsen över att jag inte kan åka till hantverks på ett långt tag.

Jag är arg på mig själv för att jag förolämpade Ange.

Jag är arg för att jag känner mig sviken.

Jag är arg för att jag inte orkar med skolan. 

But mostly, I'm mad at myself for being so angry... 

Sitta stilla, göra ingenting, våren kommer och gräset växer av sig självt

<3

Ugh, ugh, ugh...

Jag fattar inte vad som hänt. Förra veckan som var så bra! Jag måste verkligen börja skärpa mig igen. Veckan efter lovet, då jävlar! När jag har sovit fem dygn i streck eller så. 

 Jag ska nog spela sims snart, koppla bort mig ett tag, för jag känner mig så otroligt skyldig.

Ange, Mina föräldrar, Tomento, ponnysarna, bandmatesen

Förlåt, förlåt så himla mycket... när man försöker göra något bättre brukar det oftast få motsatt effekt... Jag vet inte riktigt vad jag gör just nu. Och jag känner mig allmänt egoistisk, vilket nog inte stämmer helt, men... Bah. Mina tankar hänger inte ihop.

Jag hoppas bara på att det här är något i helandeprocessen~ det måste bli lite sämre innan det kan bli bättre. Eller? 

Ash... Förlåt, helt enkelt. När vi kommer tillbaka från lovet så mår alla lite bättre, right? 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag behöver det, för att inte försvinna in i mig själv totalt.

Jag var i skolan idag, vet inte hur mycket jag vann på det.

Imorgon är det matteprov igen, var det förra fredagen också, blä! Förra gången tyckte jag att jag var förberedd och det gick skit, nu känns det inte lika bra inför det här provet. Jävlar om jag får IG, då går jag ut och styckar någon med en jävla osthyvel...

Har vart så otroligt arg mest hela dagen idag, gjort mitt bästa för att dölja det, men det gick inte när jag kom hem, så jag tror Violet och Blue fick sig en dos. Förlåt för det. <3

Jag hatar de här nätterna. Hatar dem.

It's a silent murder...

Tanken på dig får mig att gråta - inte tanken på dig, men tanken på att du inte är här längre.

Varför vil du inte ha mig? Ens som vän, längre? Varför vill du inte ens försöka anstränga dig?

Jag trodde att det betydde så mycket som du sa... Att jag gjorde det. Förlåt om det är elakt, det är inte menat så, men jag kan inte tro så mycket annat.

Imorgon får vi lov iallafall - tack gode gud. Funderar på att göra absolut ingenting alls, bara sova, hela jävla lovet... ha så tråkigt jag kan, bara för att få tiden att gå så långsamt som möjligt.

Jag vet inte vad det är med mig... men jag klarar ingenting just nu. Minsta lilla kan få mig att vilja gråta.

Förlåt. Jag vill inte tynga ner någon.

Jag önskar bara att jag hade någon att prata med just nu, som du

Jaha, den här dagen var väl bland det värsta någonsin...

Jag hade stora planer för den här dagen. Gå till skolan även fast jag inte ville, sedan åka hem till Tina, beställa kläder, sedan till pipeline och vara social (för första gången på... ja...) men ALLT gick käpprätt åt helvete!

Skolan kom jag inte iväg till, fail på mig. Tomento smsade mig men jag hade inga pengar så jag kunde inte svara, och nu känner jag mig som ett svin mot mina vänner. Jag är så jävla... trött på mig själv.

Pappa och Tina var på stan så det tog väldigt, väldigt lång tid innan jag kom hem till dem - mina vänner drog sig till pipeline runt 6, vid halv 7 var jag hemma hos Tina.  Då skulle vi äta mat, och inte förrän vid halv 8 (då spelningen började på pipeline) kunde vi beställa. När vi gick in på odium så märkte vi dock att både byxorna jag skulle köpa och kjolen till Violet var borta från sidan. Fantastiskt! 

Jag tänkte köpa det andra ändå, men då funkade inte sidhelvetet längre. Så, jag frågade pappa om han kunde skjutsa ner mig till pipeline (klockan var väl 20 i 9 eller något) och vi tjafsade och krånglade hur länge som helst - vid 9 kanske var jag på pipeline - lagom nog att se de 2 sista låtarna innan folket började dra sig hem. 

Var där i nån timme och sedan for vi hem - och gissa vad jag upptäcker när jag kommer hem? 

Kläderna fanns visst kvar, bara under kategorin "lagerrensning", prissänkt, men jag kan inte beställa förrän i helgen, och då är det inte säkert att de finns kvar längre!

GAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Det är konstigt hur irriterad man blir över det materiella!

Nu är jag iallafall helt slut, men jag känner inte för att sova, jag känner bara för att klaga. Klaga tills ingen orkar lyssna på mig längre.

För vet ni vad?

Jag är så jävla, otroligt, sjukt less på allt, och jag har ingen aning om hur någonting ska kunna gå.

Nej, det har inte att göra med krånglande klädaffärer eller att komma sent till träffar, det har att göra med mig, mig själv, med alla andra i min omgivning i princip - hur FAN blev det såhär? 

Nu rinner det över igen. Nu känner jag hur jävla arg jag är. Jag borde bara lägga mig ner och sova... inte ens jag vill se mig såhär - så vem skulle då vilja det? 

Jag vill bara prata med någon, få ut allt, det finns så mycket om har hänt den senaste tiden som jag idiotiskt nog har hållt inom mig, för att jag inte har velat skada eller tynga ner massa andra människor - men jag märker ju nu, att jag klarar mig inte utan det!

Halkar efter med bloggen igen nu, måste skärpa mig...

Jag gjorde ett matteprov förra veckan, första matteprovet sen i 8an, och jag var så himla glad, för det kändes som jag verkligen klarat allt. Jag visste med mig att jag hade haft fel på 2-3 uppgifter, men förutom det så kändes det helt underbart. Jag var så stolt.

Idag fick vi tillbaka provet, 14 poäng var gränsen för godkänt. 

Min poäng: 10,5. 

Det är väl ingen stor sak att få ett IG på ett prov, det är inte det det handlar om ens - jag har haft IG i matte hur länge som helst... Men det var bara det att det kändes så bra, och nu känns det bara som jag inte kan lita på något alls jag själv gör. På ena sidan av matteprovet hade jag inte ett jävla rätt - jag tyckte att det gick så bra! ... Jaja, så är det väl när man inte förstår... <_<

Mamma ringde mig förra vecka efter jag hade skrivit provet och hon var så himla stolt och så himla glad och nu... vågar jag typ inte berätta. Jag är så less på att vara ett misslyckande, men det är värre den här gången för jag försökte verkligen!

Jag vet att jag gör en stor sak av det, men det ÄR en stor sak för mig... Största på länge. Jag trodde jag skulle klara det, men jag överskattade mig själv. Min inkompetens förstör mitt liv.

Allt för att bli gemensamt kompletta på varsitt håll,

men jag kommer aldrig att bli tillräcklig för dig

hur kan du ens säga att du älskade mig?

hur kan du ens gå vidare utan att sakna mig?

är jag så oviktig?

Det är vid såna här tillfällen det tynger som mest att sakna dig

Varför var det tvunget att hända?

Helvetes satans trötthet & kyla! Det är så jävla kallt ute, man får ju för fan ångest över att gå ut...

Är så jävla trött idag att skulle kunna ge nästan vad som helst för att var hemma och sova - men jag är i skolan, duktiga jag. Idag har jag vart i skolan tre dagar i rad, det är fan rekord!

Igårkväll var mindre trevligt... Petra kom till oss, det var bra, men.. Jag förstår inte varför de inte ser att allt man gör får konsekvenser. De gör allt värre! Vem tjänar över huvud taget på det här..? Varför var det tvunget att hända? Det var kanske det värsta som kunnat hända...

Eftersom det inte hänt på mycket, mycket länge så får jag känslan av att världen försöker bryta ner mig, och det kan den säkert om den försöker tillräckligt länge - jag hoppas på att det här lugnar ner sig igen och försvinner, så allt kan bli som det var förut.

Lika fåfäng önskan som vanligt, det där - "bli som förut", saker förändras ju. Men jag har älskat det som det var förut. Det trodde jag att de andra gjorde också... men jag hade väl fel i det.

Idag ska jag ha min förstas instrumentlektion - jag är nervös som en liten gås! Jag är sjukt rädd för att göra bort mig... .___. Hoppas det går bra så jag slipper känna såhär varje onsdag.

Anyway... jag längtar till den 6e mars, då jag och Petra ska till hantverks. En skön paus... slippa tänka på allt det andra.

Ta inte ut det på mig, för jag klarar det inte

Har inte blivit mycket blogg på ett tag, men hela förra veckan låg jag hemam med feber och drömde konstiga drömmar. Jag är någorlunda frisk nu iallafall, så nu hoppas jag på att komma igång igen...

Läste nyss att jag har IGvarning i matte. Ingen stor överraskning direkt, men, fan... Fast jag hoppas på att förändra det. Jag låg 5 veckor efter i planeringen tills igår, nu ligger jag bara på förra veckans tal. Jag och Kakis är på samma ställe i boken, så, yay!

Mycket, det mesta, är bara förvirrat just nu. Egentligen är det kanske inte så svårt att förstå, jag tror alla vet var de står, men det är inte som vanligt. Konstigt, svårt att hantera.

Jag är rädd för att min roll i ditt liv är slutspelad, jag har ingen lust att försvinna, men eftersom du inte visar något intresse tror jag inte att du har något emot det. Jag har ingenting att tillföra dig längre, du har andra till det nu.

Frågan är bara hur jag överlever utan dig, jag har inte behövt försöka på flera år... Och du betyder världen för mig.

Idag ska jag träffa pappa och tomento (Tomas, mentorn) och prata om skolan. Turligt nog var det inte Tomentos idé, utan pappas - skönt att slippa känna mig inkallad till ett möte pga min frånvaro... Nåja, vi ska iallafall prata om skolgången, idag kl 15, och jag tror att jag ska försöka vara så ärlig som möjligt, utan det här "allt går bra"-tjafset. Det gör verkligen inte det.

Jag försöker vara så positiv som möjligt om allt det här, inte bry mig så mycket, låta allting hända, ta allting lite lättare, men ibland brister det och allting som ligger lastat på mig sjunker igenom. Det skrämmer mig att se hur arg jag är, det märks nästan aldrig under dagarna, men ibland... Ja. Jag vet inte...

Vill inte känna mig så betydelselös för dig som jag gör...önskar du kunde säga att jag betydde något (även om jag troligen inte gör det längre, I f-f-fucked it up)

Det glädjer mig att se att de flesta verkar må lite bättre idag. Hannis, Mimmi, Petra, Joche, alla.

Jag vet inte, hade jag vart frisk hade jag troligen vart påväg till skolan just nu... Känner för att umgås med mina ponnysar, se på Buffy med Kakis, men jag kan knappt prata för min hals är så jävla igensvullen D: Så jag sjukanmälde mig nyss.

Jag försöker ta mig tillbaka, iallafall till mina vänner, och det känns bra. Frågan är bara hur allting ska gå med skolan, jag vill inte tänka på det. Jag kan inte låta bli att tänka på att börja skolan det här läsåret var ett misstag. Jag är sjukt glad över vännerna jag fått på skvadern, don't get me wrong, men det är ju ändå skolan jag borde vara där för..? Bläh. Vet inte hur allt kommer bli.