Senaste inläggen

Av Shawnee - 16 mars 2009 22:09

Det är ju fan nästan komiskt hur allting går sönder nu.


Ingen skola idag, orkade inte. Och ärligt talat så bryr jag mig inte nu... Jag ska inte dit imorgon heller, och jag skulle bli väldigt förvånad om jag åkte dit på onsdag...

Jag vill bara att alla ska förstå,  mamma, pappa, Tomento, vännerna, alla -- jag fungerar inte just nu! Jag orkar knappt prata fast det är det jag vill mest, bara berätta allt, att någon ska fråga hur jag mår... Det känns som om det inte är så jävla mycket begärt. 

Jag orkar ingenting. Varför är folk så okänsliga efter allt som hände förra veckan? Nu när de iallafall vet om lite grann av hur jag känner mig?


Ja, jag är arg, och jag orkar inte hålla igen på det...  Jag orkar inte ens skriva, för jag känner inte att någon bryr sig.

Av Shawnee - 13 mars 2009 22:42

Allting är sådär svårt igen -- nej, inte igen, fortfarande, för när var något lätt senast?

Efter kollapsen har jag vart helt hyper i två dygn, min puls har gått på högvarv 24/7, jag kan inte sova, kan inte koncentrera mig, och jag vet att jag behöver lugna ner mig så det inte händer igen, men det gör mig ännu mer stressad.


Jag vet inte vad jag ska tänka på, hur mycket jag ska tänka, vad jag ska lägga min energi på, jag vågar knappt prata med folk för jag är så rädd för vad de ska säga. Rädd för att något ska hända.


Skolan idag gick hyfsat, jag behövde bara springa ut och ta luft en gång iallafall. Så nära panik vet jag inte om jag varit förut. 

Det här med ekvationerna jag skulle lösa idag gick däremot inte lika bra... ehehe. Däremot valde jag mina individuella val inför tvåan: Filosofi A och Kreativt skrivande. Hoppas bara på att jag kommer in... 


Trött på att vara förvirrad. Behöver en paus från min egen kropp, allting var svårt nog utan att jag ska gå omkring och vara allmänt varm och flåsa 24 timmar om dygnet... <_<

Jag är i vilket fall i Jättendal nu, och är sjukt trött och less, så ni kan nog förstå varför jag är lite osammanhängande. Kroppen funkar fan inte längre. *pout*



Hoppas på lite mer förståelse från en del

Av Shawnee - 12 mars 2009 15:13

Igår var det läskigaste på väldigt, väldigt länge. En otroligt lång dag...

Jag orkade inte åka till skolan, och jag är glad för det - vem vet  vad som hade hänt om jag gjorde det?


Allting började med att jag fick reda på att hantverksskolan skulle läggas ner - jag vet inte varför jag bryr mig så mycket, jag går ju inte ens kvar där... Jag trodde först att jag var totalt körd eftersom jag mådde skit över det, men jag pratade med Petra sen och hon kände det lika som mig... Det känns som en nära vän är döende, eller hur man ska uttrycka sig.


Tanken slog mig att nästan allting har fallit samman. Ange, det med mamma & tina, vännerna som är osams i skolan, och lite fler saker som jag inte tänker gå in på här. Allting som betydde trygghet förut faller samman.


Så tänkte jag på Blue & Violet - det enda som fortfarande är som förut, det enda jag verkligen kan luta mig tillbaka på.

"Om något händer dem orkar jag inte mer, då kommer jag inte att klara mer" tänkte jag, och jag var rädd, rädd för vad som väntade, eftersom det känns som att... allting går sönder.



På kvällen, vid 9-10tiden stod jag och diskade och väntade på att Violet och Blue skulle komma hem från pipeline, och jag mådde ganska hyfsat.

Så ringer Violet, och frågar om Blue har kommit hem -- hon visste inte vart hon var och var orolig, de hade tydligen bråkat lite (säg till om det är för personligt så tar jag bort det, färgerna mina) och Blue hade försvunnit. Violet ville att jag skulle ringa Blue eftersom hon inte trodde att Blue ville prata med henne...

Ungefär vid den tiden började jag må sjukt, sjukt illa och allting kändes lite suddigt. Så hörde jag att Blue låste upp dörren (jag stod i hallen) och hon kom in i lägenheten, och såg alldeles förkrossad ut.

Jag sa "nu kom Blue hem, jag ringer dig sen" till Violet, vände mig till Blue och frågade "hur mår du?"

Hon svarade att det inte var bra, och då började allting flimra som satan och jag klarade inte av att stå längre. Det började pipa i öronen och jag kunde inte kontrollera vad jag gjorde riktigt.

Jag hörde Blue säga "dö inte" och det ekade jättekonstigt, jag hörde det som om hon stod jättelångt borta.


Blue satte sig vid mig och jag kunde göra annat än att glo på henne, jag kunde inte ens vända bort blicken. Jag hörde mig själv säga "vad fan är det som händer..." som om det var från ännu längre bort, och det gick knappt att se något.

Jag la mig ner med huvudet i Blues knä och synen blev lite klarare.


Jag pratade ett tag med Blue och försökte hjälpa henne så gott jag kunde, det gör ont att se henne sådär. Jag hoppas det är bättre idag och att du kan få den hjälp du behöver<3


Jag ringde till pappa och han kom och hämtade mig, jag blev verkligen alldeles för rädd för att spendera natten själv.

Nu är vi ganska säkra på att det berodde på stress.

Ungefär 8 år av överbelastning har kommit till sin fulla rätt, och nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag mår okej och så, ont i magen, mår illa och har huvudvärk, men jag har glass och så så jag klarar mig. XD

Jag vet bara inte riktigt hur jag ska hantera det, kroppen har aldrig reagerat på allt det här förut -- jag blir nervös över vad jag ska tänka på, eller hur mycket jag ska tänka, jag vet inte hur jag ska hantera det.


Imorgon ska jag till skolan och försöka mig på ekvationer en till gång, men jag tror inte jag ska skriva gemuprovet, det känns inte som om det är läge för det.


Jag har haft möte med Tomento, och allt som vi sagt är att jag måste sluta försöka hjälpa alla, måste försöka sluta sätta alla före mig själv. Sluta vara medlare. Det tar för mycket energi och stressar för mycket. Det kommer bli grymt svårt och jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till, men jag måste verkligen innan jag går över gränsen.


Skulle vara tacksam för så lite stress som möjligt just nu, det tror jag nog ni förstår. <3

Av Shawnee - 9 mars 2009 22:59

Jag vet att det inte är mitt fel, och att jag inte kan göra något mer, men... jag vill inte få dig att må dåligt. Geez, som om det går att undvika?


Jag vet inte hur jag ska bete mig, igen och igen.

Imorgon ska jag ha möte med pappa och Tomento, något slags uppföljningsmöte sen förra gången. Jag hoppas jag kan säga som det är om allt, för jag känner verkligen inte att jag orkar...

Plus att jag ska trappa ner medicinen (bestämdes det nu sist på bup, jag hade lika gärna kunnat stanna hemma), så det kommer ju bli en fantastiskt rolig tid. 


Jag vill inte vara självisk, men jag är rädd att jag är det ändå nu



Gagnlöshet

Av Shawnee - 9 mars 2009 00:53

För helvete, Shawnee, ta dig samman! Ryck upp dig och ta itu med skolan, och dina vänner, som du har försummat så sjukt länge.

Sluta vara en dålig vän, sluta vara så jävla självisk, och TA ITU MED DITT LIV INNAN DET ÄR MER FÖR SENT ÄN DET REDAN ÄR. 


"Det kommer aldrig bli bra" är ju bara rent jävla bullshit, det vet jag ju. Eller, haha, jag vet inte om det kommer bli bra någon gång, men jag vet att det kan bli. Det är ingen omöjlighet. 

Är det ett bra steg på vägen? 

Vägen i rätt riktning? 

Det vet jag att det är. Kan någon tala om för mig varför jag känner mig så jävla borta i skallen varenda gång jag tänker på att det kanske faktiskt blir bra någon gång? 

Just nu sitter jag fast nånstans lite mittimellan bra och dåligt, med betoning på det dåliga. 

Att inte ha någon energi till något suger.


Det suger att vara arg 24/7 med, jag börjar nästan bli rädd för att om jag nån gång släpper ut allt så kommer jag aldrig att kunna sluta. <_<

Bah. 

Lyssna på min fantastiska logik!

Jag måste definitivt börja tänka som en normal människa...



Har pratat jättelänge och jättemycket med Violet ikväll, tack för det<3

Av Shawnee - 5 mars 2009 18:39

Det slog mig idag att imorgon ska jag till bup... bup!

Jag har inte vart där sen... December kanske? Eller var det oktober? Bah, jag måste skaffa mig en tidsuppfattning...

Hur som helst så känns det väldigt motigt, inte för att jag har tid vid 10 eller vad det var (okej, lite därför också kanske), utan mest för att... jag inte vet vad jag ska säga. De senaste gångerna jag varit där har det bara vart... Att jag mår så bra, att allting går så bra, utan att någon liksom har frågat mig. Alla har bara vart så himla glada och... bleh.


Jag vet inte varför jag slutade där. Jag vet inte varför jag har ett möte där imorrn om jag ska sluta med medicinen eller inte. Jag vet ingenting.


Jag vill inte skriva. Bleh.


Av Shawnee - 5 mars 2009 00:31

Frågan är ju varför jag skriver nu... Jag förstår ingenting.

Vad vill jag? Jag vill gråta. Jag vill att någon ska sitta här brevid mig och bara låta mig gråta, men jag kan inte bara bestämma. Det har jag ju lärt mig.

Jag vet inte hur många gånger det här har hänt nu, och jag hoppas det aldrig kommer hända igen. Det vet jag att det kommer göra, men... vetskapen om det får mig att vilja försvinna...


Mamma sa idag att sommaren 2007 var den sommaren då jag började "komma tillbaka", att det var då jag började må bättre.

Hur kan hon tro att jag mår så perfekt? Jag förstår inte

Och jag kommer aldrig att kunna säga det till henne, för jag vill inte göra henne besviken igen.

Jag vill så gärna må bra men just nu är det omöjligt -- tanken på att det är lov, att jag kan sitta uppe hur länge jag vill, att jag kan sova hur länge jag vill imorgon, att jag kan nörda sims hela dagen, slökolla på Buffy eller gå till andra sidan lillfjärden och sätta mig, ingenting vill hjälpa. Ingenting känns lockande just nu.

Jag har försökt att hjälpa mig själv, skrivit av mig, försökt prata med folk, men det verkar inte som det finns något vettigt att säga för en sån här situation, försökt göra något jag tycker, om försökt fokusera på annat, försökt lyssna på musik, men jag kan inte hjälpa mig själv.

Åh Gud, jag saknar dig

Mitt huvud dunkar och snart inser jag att det inte finns någon utväg

Var lämnar det mig? 

Jag vill slita av mitt ansikte, bit för bit,

men vad ska jag göra? 

Vad?

Av Shawnee - 2 mars 2009 18:42

Idag har skrivit en helvetes massa dikter, men jag lägger ut tre stycken här, och om någon vill läsa mer så yay.

Konstruktiv kritik (i snäll ton, please don't hurt me x'D) uppskattas.


Att tro

när tankarna skingras

Världen stannar

för att andas

Och tiden vilar

tyst, grå

rasande

Men inget av det

lämnar spår hos dig

för du trodde...

herregud, hur kunde du tro?

Att förevigt var för evigt

och hejdå

kunde aldrig vara så smärtsamt




Du kommer till henne

Med en order om att finnas

"Kom tillbaka senare

jag vilar just nu

och ingenting är viktigt nog

att störa denna sömn"

Tänk, om du bara vetat det

att det var där skon klämde

Du gav henne liv,

så hon hatar dig




Du vet så väl att du kan dansa

men du har sytt dina kläder själv

Lagat varje hål

Den största sömmen som revs upp

var ett hjärtformat hål i ditt bröst

Men varje förlust är bortglömd

och tiden läkte alla sår

Om det bara inte hade varit

för det där lilla, kallat missförstånd


Enjoy

Skapa flashcards