Du tycker att det är roligt för att du förstår det bättre än vad vi gör. Du skrattar för att vi inte kan se oss själva, för att vi varken har självinsikt eller självironi.
Jag vill aldrig säga att jag förstår, jag vill vara helt säker på att jag gör det innan jag uttalar mig.
Nu är jag det.
Jag är genuint säker på att det faktum att du gör narr av det här bara bevisar för mig att det är du som inte förstår. Att det är jag som borde skratta, att du inte har någon aning om vad allt det här betyder, inte ens nästan.
Jag undrar vad en sekunds omtänkande skulle göra dig för skada. Jag undrar varför lycka, att följa sin dröm och uppfylla den är något att håna. Att klaga på.
Vilken anledning man än skrattar för, ler för, så länge den inte skadar någon annan, är väl någonting att berömma?

Vart var jag den dagen vi lärde oss att se ner på folket omkring oss?