Varför, varför, varför bloggar jag inte? Jag kommer bli grymt arg på mig själv om något år, jag kommer inte komma ihåg något alls av den här tiden. Säger kanske inte så mycket, jag kommer knappt ihåg vad som hände igår, än mindre förra månaden.
Nu är det hursomhelst bara några minuter kvar innan jag ska gå och lägga mig, så jag tänkte göra mig själv en tjänst genom att skriva det här. När jag vaknar imorgon kommer jag att vara 17 år... 17. Helt sjukt. Det är inte så mycket skillnad mot 16, direkt, förutom att jag kommer känna mig alldeles, alldeles för gammal för den jag är. Jag är fortfarande 12 i sinnet.

Imorgon har jag också en tid hos kuratorn, haha, hon sa att hon skulle ta med sig någon random bakelse/tårta/whatever. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till henne dock. Hon och pappa och mamma och BUP har någon extremt konstig överrenskommelse om att jag ska välja om jag vill gå hos kuratorn på skolan eller på BUP i Hudik, vilket inte är det lättaste valet. BUP har sagt att de inte tycker att jag behöver fortsätta gå där, vilket säger alldeles för mycket om den personen jag har blivit.
Jag gillar inte det här.
Jag tänker inte lyssna på mina förbannade skuldkänslor och konstiga ideal om hur jag *borde* må längre, folk behöver ju inte läsa här om de inte känner för det. (Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag får dåligt samvete igen och slutar.)

Jag har fått en jävligt bra ordning på mina mat- och sovvanor, vilket jag inte trodde var möjligt. Minst 8½ timmes sömn varje natt! Det trodde man aldrig.
Vad det har för effekt på mig vet jag däremot inte, för varje, jävla, morgon då jag vaknar är jag så jävla trött att min första tanke är att jag vill dö. Det är inte trevligt, but it's the truth. -_-
Mer och mer orkar jag inte förklara för folk hur jag mår, jag orkar inte svara när de frågar, jag förklarar mindre, och jag trodde att det skulle vara till min fördel. Fel.
Vet inte när jag pratade med någon om hur allting är senast. Alldeles för länge sen. Jag känner mig som ett enda stort misslyckande och det är bara mitt fel att det är så. Vad har jag för rätt att vara arga på andra för att de inte bryr sig när jag inte berättar något för dem?

Jag orkar ingenting, det är svårt nog att stå på benen efter en dag - och ändå har jag världens mest patetiska schema i skolan (som jag förresten lyckas gå till varje dag).

Nu känner jag hur ångesten kommer krypande, för jag känner att jag inte förklarar tillräckligt bra. Det är inte såhär det borde vara...

Imorgon kanske jag får svar på varför jag känner mig som jag gör - att jag alltid känner mig som inuti en dimmig jävla bubbla - och kanske får ett sätt att ta mig ur det. Jag hoppas det, för det har pågått alldeles för länge.

Godnatt, folket. 53 minuter kvar.