Fy - helvetes - satan vad trött jag är. Inte speciellt förvånande med tanke på att klockan är 02.09 Hoppas jag får skriva det här inlägget innan min dator lägger av igen, för 55e gången ikväll.

Skolan började i tisdags, och sen dess... har det inte hänt någonting. Jag har varit ute med folk nästan varje dag, vilket är otroligt för att vara mig. Jag känner för att bara fullständigt strunta i skolan, men jag vill inte vara en sån som inte bryr sig. Såna människor är så jävla fustrerande att prata med, jag vill inte vara frustrerande.

Idag var jag på ett möte med en Silvana Mustafa, och hon berättade om något projekt hon och nån till höll på med. Vet allvarligt talat inte riktigt om jag förstod - men hur mycket förstår jag nu för tiden egentligen?

Det förvirrar mig att folk alltid säger att jag verkar exakt motsatt det jag egentligen är. Jag var fullständigt skräckslagen på det där mötet och visste inte alls vad jag skulle göra... Silvana sa att pappa sagt att jag var "tystlåten", men hon sa att jag pratade på massa. Wtf? Påminner mig om Barbro när hon sa att jag inte verkade "må så dåligt".

På tal om bup vill jag bara tillbaka dit... ge mig någon att prata med. På samma gång är jag dock rädd för att gå tillbaka till Barbro eller Frida, jag är rädd att de ska reagera lika dant som mamma när jag sa att jag slutat med medicinen... Varför sa jag inte det till nån? Mja, för att jag ville göra det själv. För att jag inte ville att de skulle vara "åhh, nu ska vi ha ett möte, för att lilla Shawnee ska sluta med medicinen och vi måste prata hur länge som helst och behandla henne som en fyraåring."

Whoops, some honesty lept out. Sorry about that.

Vad jag kan säga är dock att den här skolstarten är betydligt lindrigare än den förra, men jag vet inte hur betryggande det är. Ingenting har börjat än. Imorgon väntar en till dag av ingenting, jag ska hem till Jättendal med pappa och Tina...

Har jag nämnt förresten att mamma har blockat Tina på facebook? Det är fascinerande faktiskt, ett tonårsbråk i vuxna år. Eller vänta, har jag rätt att använda ordet "tonårsbråk" medan jag fortfarande är en tonåring själv?

Uh, jag känner precis som jag har gjort de senaste nätterna - fan, jag orkar inte en natt i ensamhet, jag vill prata med någon. Fan att det verkligen inte finns nån som kan vara här precis nu och bara... Gråta nu, please.

Idag började skolan, och jag var på IV på västermalm och övade på nya sjunka-genom-jorden-tekniker. Det gick dåligt. Jag har fortfarande ingen aning alls om hur något kommer bli och allt det där, allt jag känner är fortfarande bara... nej. 

Jag har stängt av mig själv. Jag bor hos Tina. Väntar på att... 

Jadu, jag är så trött, orkar inte skriva just nu. Får se när nästa uppdatering kommer, uhu. 

Det här är så våldsamt icke-tillfredsställande att det knappt finns ord för det.

I helgen var det ett helt år sedan vi flyttade till Hudik, blev det som jag trodde? Aish, in all honesty så minns jag inte direkt så mycket av det där längre. Haha, om jag bara hade kunnat tro det för ett år sedan... 

Så, nästa helg är det uppenbarligen ett år sedan jag flyttade till Sundsvall, känns jävligt trist att jag inte bor kvar där, om jag ska vara ärlig. Eller ja, okej, jag bor hos Tina, fortfarande, men...

Om jag minns rätt så börjar skolan den 24e, på måndag, om en vecka, och det är ju... Ja, inte tillräckligt med tid för att jag ska hinna komma på vad jag vill göra med resten av det här året, och början på nästa. Mamma och pappa säger jämt att jag inte ska oroa mig så mycket över det, för att skolan inte är allt - men hur kan det inte vara det? Det är den om är ens vardag, det är den som avgör större delen av ens framtid? 

Sure, jag har aldrig levt förut, så jag kanske inte kan uttrycka mig, men... Gosh, jag har verkligen obsessat över det här så länge att det verkligen inte finns mer att säga vid det här laget. Jag har stressat sönder mig totalt och nu kan jag knappt fundera mer.

Att sitta hemma hela dagarna utan rutin har verkligen satt sina spår... Jag känner mig så jävla borta och overklig hela tiden, så som jag brukade känna mig ibland förut. Very obra.

I helgen åkte jag, Erik och Julia hem till pappa, var första gången Erik var med sen, jag vet fan inte när. Han har varit i Luxemburg i en månad, så... Aja, jag trodde i vilket fall att det skulle bli massa skönt att få komma hem till Jättendal ett tag och bara vara, men det första som hände var såklart att Tina och mamma bråkade. Igen.

Sommarlov är det bästa som finns, men ärligt talat, jag önskar att september kunde komma nu, så jag får komma tillbaka till bup. Alla runtom mig gör en massa planer och förväntar sig att jag ska hoppa ombord, då jag inte känner någon speciell lust till någonting alls. Det är svårt att förklara, såklart, men... Jag är väldigt trött just nu ska du veta, vet knappt vad jag skriver. Uhm.

Ja, en liten uppdatering, för ovanlighetens skull - har nu skrivit 3 inlägg den här månaden. Om man jämför med Augusti förra året då jag skrev 35 inlägg så är det ju ganska patetiskt, men jag tror jag vet varför. Förra året var det jobb hit, flytt dit, du vet, det hände så mycket. Just nu händer det _ingenting_ och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Dikter däremot har det blivit gott om - räknade alla jag skrivit innan jag skrev det här men, säkert att jag kommer ihåg ett tal så länge. 34, 35 kanske? Sen i mars - nånting jag är lite stolt över faktiskt.

Ah well, trött som en jävla åsna nu, borde verkligen sova med. (03.30) Godnatt, folket. 

Helt oförklarligt. Den här förvirringen... Det är solklart att det är såhär det ska vara - oklart med allt. Does it make sense?

Så jävla trött, så jävla trött. Och mitt misstag upprepar sig för jag vet inte vilken gång i ordningen... Är det fortfarande någon som vill stå vid min sida? Självklart är det det. Det är svårt att leva när de som inte vet om det borde veta, det är svårt att förklara, det är en lättnad att få ut allt men det är svårt att leva när det är alldeles för lätt att få skuldkänslor. Jag vill inte att folk ska tro att jag mår bra när jag inte gör det, men jag vill inte att folk ska se att jag mår dåligt, för jag känner mig så jävla skyldig.

Är det jobbigt för mig för att jag tänker längre än en del och allting är en röra, eller är det en röra för att jag inte tänker lika långt som andra? Vad är jag? Geni, idiot, drama queen, ignorant, öppensinnig, människa? Hur mycket krävs det? När vet man vad man verkligen vill och hur vet man att man verkligen gör det? Kommer det alltid att vara såhär, eller kommer mina tankar att moga i takt med mig? Kommer jag att mogna? Kommer jag faktiskt klara av att säga som det är innan jag tappar huvudet totalt? Varför blev jag såhär, är det någon annan i min närhet som är så? Vad exakt är det de döljer och varför? Finns det nån likhet till mig? Finns det över huvud taget något svar på allt? Vad är det meningen att jag ska lära mig? Kommer situationerna jag har problem med att fortsätta komma till mig tills jag lärt mig hur man hanterar dem? Hur långt har jag kommit på vägen? Hur vet jag att jag kommit fram? Hur kommer man över alla dessa tvivel? Hur hittar man den säkra sidan? 

Planerna skrämmer mig. Jag vill inte en sekund till.

Jag trodde jag hade jobbat upp något slags självförtroende, något som iallafall kan likna en bra självkänsla - fel. I slutet av dagen tycker jag fortfarande att jag är... nästan exakt samma som för 3 år sedan. Det säger er ingenting, men för mig betyder det alldeles för mycket.

Däremot är jag mer realistisk nu, jag vet att jag inte bara kan strunta i allt, för det kommer aldrig bara att försvinna. Som det ter sig nu så är det inte ens i närheten av en lättnad, för jag klarar inte av det här. Jag undrar vad mina föräldrar tänker att jag ska göra till hösten, jag vet inte ens vart jag ska ta vägen den första skoldagen -- eller ens vad som *är* den första skoldagen. Jag har försökt att fråga, men det enda svar jag får är "det kommer med tiden", vilket kanske är det mist trygga svaret man kan få.

Jag lutar mig tillbaka och ser min tröja och mina halsband studsa i takt med min puls, mitt hjärta slår så jävla hårt att det känns som det ska slå sin väg ut genom mitt bröst, och jag orkar inte känna det.  Jag önskar att nånting, *nånting* fysiskt bara skulle ge mig sig, låta mig kollapsa, låta allting visa sig på det tydligaste sättet möjligt, låta alla förstå. Jag kan inte mer.

Jag tänker inte fortsätta skriva blogg, såvida jag inte verkligen, verkligen känner att jag behöver det, jag klarar inte av skuldkänslorna längre. Jag orkar inte känna skuld för att jag finns, och jag orkar inte känna att det inte spelar någon roll vad folk säger, att de känslorna alltid kommer finnas kvar. Jag förbannar mig själv för den jag är och för att jag inte har något bra att skriva, att jag inte har något uppmuntrande att säga. 

Jag åker till Prag nu, och när jag kommer hem ska jag prata med pappa om skolan, och hoppas jag kan berätta diverse andra saker också. Det hjälper inte att folk verkar fly från att prata med mig just nu.