Fast i en gammal vana, jag vet att jag inte ska göra såhär. Alldeles för väl. Men vem fan ska jag vända mig till?  Förvirrad över hur jag kan känna att jag verkligen inte orkar mer, när tiden ändå fortsätter att gå. Dag efter dag. Natt efter natt.

Sommarlovet 2006 var jag brutalt övertygad om att mitt liv var på sina sista dagar, vilket det... uppenbarligen inte gjorde. Men jag har inte fått en andningspaus sen dess och jag vet inte vad jag ska göra mer. Det finns massor med saker jag verkligen, verkligen vill göra och engagera mig i, men det finns fan ingen energi till dem. Hope that clears things up...

Jag vill ge upp och gråta och skrika, men det känns som att det alltid finns jobbigt dåliga anledningar till att inte göra det. Just nu vill jag inte sabba semestern för mamma, vi åker till Prag på... söndag, tror jag.

Förstår ingenting alls längre. Det känns orättvist att ens skriva det här. Totalt orättvist. Folk verkar ha väldigt bestämda meningar om vad jag inte borde göra, men ingen har någon idé om vad jag kunde ha gjort istället. Klaga inte, make it better or make with the quiet!

Jag åker till Prag, vi kommer hem den 7e, och då får vi se. Nåt måste ju hända. Om jag orkar tills dess. Kanske imorgon... Ah, du vet lika väl som jag att jag aldrig kommer klara av att berätta imorgon.

Jag vet ärligt talat inte om jag mår bra, men jag är så lättad att det tagit slut. Skriken varvade med obrytbar tystnad, de undvikande blickarna som talar starkt för sig själva. Jag är så lättad att orden äntligen finns där, med en glad ton, att deras skratt ljuder, även om mitt eget är fake. Det är ingen som märker det, va? Inte ens jag, för jag vågar inte se efter vad som ligger bakom lättnaden. Även om jag är förbannad på dem, vad ska jag göra? Jag hatar att bråka, jag hatar meningslöst tjafs även fast jag vet att det alltid kommer lösa sig till slut, att ingenting av det som sägs/inte sägs kommer betyda något imorgon. Jag förstår inte hur det blev såhär, jag har det inte i min personlighet att verkligen visa när jag må dåligt, starta bråket, starta tjafset, även fast jag är förbannad. Att jag hatar att bråka förstör allting för mig, att jag hatar att göra folk obekväma sabbar precis allt i allt jag vill berätta. Hur fan gör man?

Natten bara rinner iväg, vad fan, det känns som jag nyss vaknade. Varje tanke går bara ut på att... förstå hur jag mår. Komma på vad fan jag ska göra, med mig själv, mitt liv, och allt annat. That reminds me, det kommer inte finnas någon jag kommer kunna prata med innan hösten. Eller ja, förhoppningsvis i höst... Jag tror jag har gett upp på att försöka förklara, varje gång jag ska försöka känner jag mig totalt uppgiven.

Ugh. Jag vill fan inte det här, och jag önskar igen att jag inte brydde mig. Fan. Fan. Fan. Önskar att jag hade något att säga också. Igen, inatt igen, lovar jag mig själv att imorgon _ska_ jag försöka börja visa pappa och Tina att det går inte längre!

...men, såklart, morgondagen är en annan dag, och alla slags "depressioner" är totalt irrelevanta i dagsljuset. Speciellt när... Gah, det vore så mycket lättare om de bara kunde fråga, dra svaren ur mig, så jag inte kände mig så skyldig.

Slit ut min hjärna tack, så jag slipper tänka ihjäl mig inatt igen.

Måste berätta snart. Måste. Orkar inte. Kommer aldrig försvinna. Försvinna är inte ett alternativ.

Måste berätta snart. Nu.

Tänkte bara skriva nåt snabbt och slarvigt för uppdatering, jag och Violet är i Stockholm just nu hos hennes släktingar. Kom hit igår med 08.50bussen (!) och dagen bestod av att slöa och knappt orka gå utanför lägenheten. Tidig kväll Shawnee-wise, jag lade mig vid 22.00 och lyckades sova hela natten! Underbarness.

Idag åkte jag och Violet in till staden, lyckades faktiskt både hitta rätt bussar och rätt ställen. Vi flängde runt massa på Rock Zone, Rio och Blue Fox, men jag hittade inte direkt mycket jag ville ha. När vi var påväg därifrån däremot så hittade vi en till affär, där de hade _en_ svart kjol med gröna detaljer som var _helt _jävla _underbar_! Ett plagg som var underbarness kjolifierat. Japp, I'm in love.

På den negativa sidan lyckades jag göra bort mig rätt rejält, men det hade inte vart riiiiktigt lika hemskt om inte Violet reagerat som hon gjorde.

När vi höll på att däcka av hunger och törst hittade vi ett Burger King, där vi beställde mat, tog brickan, och när vi skulle gå och sätta oss lyckades duktiga jag spilla ut min dricka över golvet. Nice. Alla som känner mig någorlunda vet väl hur jättepeppad jag kände mig på att göra något alls som inte innefattade att sjunka genom jorden...

Violet gick då till kassan, och gissa vad hon säger till tjejen vi beställde av?

"Du, det har hänt en olycka. Det blev lite blött... *peka på pölen*" och hon insåg inte ens själv hur fel det lät!

Imorgon blir det grönan, och på tisdag ska jag och kanske Violet åka hem. Är så jävla trött nu så det känns som när jag kommer hem kommer jag aldrig kliva upp ur sängen mer, men det får ordna sig.

Jaja, vi ses på tisdag! Känns inte som jag kommer uppdatera mer innan det.

Kristin, jag saknar dig fortfarande D:

"Don't be surprised. I care about you alot, so... Even if you don't believe me, I do"

Inte förrän de orden kom ut märkte jag hur konstigt det verkar. Bry sig om mig? Vem då? Va? Bry sig om? Jag har aldrig ens tänkt på det någon gång. Att bry sig om mina beslut, eller vilken tanke som just nu rör sig i mitt huvud? 

Ibland kan jag tycka att jag tänker mycket och på det mesta, men ibland är det som att mina tankar släpper bomber som bevisar att jag missat så otroligt mycket. Idag känner jag mig som ett otroligt misslyckande, eller oj, was that a bit too honest?

Det brukade vara så lätt att skriva allt man kände i bloggen, varje smärtsam tanke, men nu känns det som att inget bra kan komma av det. Alla jag bryr mig om som läser kommer inte kunna göra något alls åt det, men spelar det någon roll om de vet hur jag mår? Ingen beter sig annorlunda ändå, ingen kan pausa sitt liv. Ingen kan pausa mitt. 

Jag börjar känna mig så övergiven på må-dåligt-punkten att jag vill hoppa på folk och skaka om dem, skrika åt dem att öppna ögonen och se det bottenlösa stupet som kallas Hösten 2009. Men jag har ingen rätt att känna mig övergiven, för jag har inte berättat än... Ärligt talat så försökte jag. Jag berättade iallafall för mamma om att jag inte klarar av att möta folk på stan utan att få panik. Hennes reaktion var att "vi måste hitta någon på bup som du kan gå hos till hösten", vilket ju är, yay för hösten, men VAFAN nu då?!

Mitt samvete säger åt mig att sluta nu, för det hjälper inte, det hjälper ingen. Hjälper det mig? Ja, det vet jag inte om jag inte gör det, men... Det börjar bli svårt att se folk i ögonen igen, jag tycker inte om det. 

Tankarna når inte fram till känslorna just nu i vilket fall, jag kan lika gärna sluta. Ursäkta om någon känner sig... förolämpad. (När ska jag sluta bry mig?)

Ja, då är ju frågan vad man ska göra, när det enda svaret man får är "jag kan inte hjälpa dig med det". Jag vet det så väl, jag vet så väl att... jag inte kan kräva det av någon, och jag har aldrig gjort det. Men jag har inte ens sagt ett ljud om _vad_ det är jag vill ha hjälp med...

Jag orkar inte vara vaken nu. Jag vill inte ens skriva det här, för inget bra kan komma av det. Så varför skriver jag över huvud taget? 

Jag fattar inte ens hur det blev såhär, jag vill gråta, men det går bara inte, jag vill prata med någon men det finns ingenting att säga... Jag vill sova, jag vill att det här patetiska försöket till ett liv bara ska försvinna av sig självt...

Allting kan inte ligga på mig nu, jag klarar inte av vardagen, hur kan du fortfarande behandla mig som gårdagens rester..? Hjälp, hjälp, hjälp... Jag måste prata med mamma, jag måste berätta att jag får panik av att finnas, jag måste göra något, jag klarar bara inte av det här!

VARFÖR SKRIVER JAG?

Medan saltet gungar mig
fram och tillbaka
är det enda jag kan göra
att hålla det tjocka,
svarta skrivblocket
tätt intill mig
även fast det innehåller
allt hos mig själv
som jag vill döda


Nu är hon här igen
och smeker utsidan på min dörr
Som så många gånger förut
Och på frågan
"hur mår du?"
kan det finnas så otroligt många svar
Hon vill få mig att tro
att bara ett av svaren
är sant
Men något inom mig
protesterar högt
och låter mig inte andas


"Hur går skolan?"
"Har du någon pojke?"
"Vad ska du göra till hösten?"

Har du tankar
som du inte kan kontrollera?
Som långsamt lägger en dimma
över din vardag?
Får du panik
när du tänker på
att leva ett liv?
Har du någon koll på
vart du går
för att hitta hjälp?


Tillåt mig hata
sättet du pratar
Även om det inte är
riktigt dig
eller frågorna du ställer
Utan min inkompetens
att komma med
ett riktigt svar


Så låt mig kliva bakåt
och se dig utvecklas
och aldrig
för en sekund
tänka tankarna
att det här livet
är mer än vi vet
Mer än vi förstår
Mer än vi vill ha
Men frågan jag ställer mig
är kan vi hantera
sanningen,
och kunskapen
att vi inte vet något alls?


Med adrenalinet pumpande i blodet
Med känslan av att
vara övergiven
som dess sällskap
Jag kände ilskan
när jag sade det
precis som det var

Och jag kände ilskan
när lyssnaren
den som utan undantag
alltid fanns där
och alltid ville veta
vad jag än kände
lät sömnen hitta honom

Man ska alltid säga det man känner
så länge det man känner inte är
att man inte klarar av att finnas


Jag klarar inte
missförstånden mer
Jag vill inte dö
Men ännu mindre klarar jag
att leva
Jag vill inte svika
men ännu mindre klarar jag
att vara trogen
mot mig själv


Så nu vet det tjocka,
svarta skrivblocket
lite mer om mig
lite mer om den delen av mig
som jag vill döda
och som dödar mig
Lite mer om alla de tankar
som bit för bit
fortsätter att förstöra mig
Om jag inte kan säga sanningen snart
så vet jag inte vad
som kommer hända


Hur förklarar jag
utan att orden behöver lämna
(ärr på) mina läppar?


Så mycket mer jag vill ha sagt
så lite ord
och så lite tid att lyssna

Så mycket olöst, så mycket mer jag hade kunnat säga - men jag tror inte att det skulle hjälpa någon av oss att prata en till gång. Och jag frågar mig själv: är det mitt fel att saker och ting är olösta, för att jag inte sa det medan jag hade chansen, eller är det erat, för att ni gick härifrån utan att lyssna? Ännu en fråga jag aldrig kommer att kunna besvara -- jag tror inte att någon kan det. Inget rätt, och inget fel, det är såna här situationer jag hatar mest av allt. 

Jag tycker att jag har levt mitt liv så gott jag kunnat, gjort my share of mistakes men vem har inte det? Hur mycket kan det krävas? Och jag känner att jag kommit till en punkt då jag faktiskt inte vill något annat än att bara läggas in. Jag har haft min sista träff hos Barbro, som jag kommer att träffa en gång till i höst, men då är det absolut _sista_ gången, och efter det är allting oklart. Jag har aldrig känt såhär i hela mitt liv, jag har nästan slutat tro att allting händer för en anledning. Jag har slutat hoppas att någon bara ska se vad som händer i och runtom mig utan att jag förklarat, och jag har också slutat hoppas att jag kommer hitta mod och ord nog att förklara. 

Det känns som jag lever varje dag i ett endaste hopp, om att jag ska göra ett misstag stort nog att bryta ihop för, att jag inte känner att jag behöver skydda mina föräldrars öron och faktiskt klarar av att berätta det som det är. Om jag bara kunde ta mig ur att låtsas som om det är bra (vilket jag gjort nu de senaste 4 åren), så kanske jag skulle klara av det. Men om jag inte klarar av det, då? Kanske det här är en sån situation då det inte får finnas något "kan inte", kanske det här är ett tillfälle då man helt enkelt bara får... ställa upp för sig själv. 

Jag vet att det är elakt mot alla som anstränger sig för att finnas där mitt i deras egen skit men ibland känns det som jag inte kan prata med någon alls, och när jag väl gör det är det som om klagomålen kommer flygande, från alla håll och kanter. Och det är ingens fel och ingen gör det medvetet, det vet jag.

Jag klarar inte av vardagen, och när jag uttrycker min önskan att få slippa till mamma eller pappa eller Tina eller mina vänner, så är det som att "en del saker får man faktiskt göra, även om man inte orkar." Det är bara ännu ett tecken på att jag verkligen inte förklarar tillräckligt bra -- för vad händer då om man verkligen, _verkligen_ känner att man inte orkar? Vad *fan* ska man då göra? 

Samtidigt så känner jag då att jag tar min tillflykt till vissa saker, jag blir helt besatt och vill inte engagera mig i något annat än att tänka på det -- Buffy, till exempel, jag känner igen den besattheten hos mig själv sedan förut. Jag älskar vissa saker till den gränsen att till och med det känns jobbigt, att det inte går att få något utlopp för det, och så fort man hör något negativt om det så är det som att ens värld rasar, och man skäms. Vad är det här egentligen?

Jag tänker på 2006 då jag en kväll pratade med Tsione om hur jag mådde, och dagen efter gick hon till Therese Burman och berättade allt. Jag fick panik för att helt plötsligt hade hon ringt hem, mina föräldrar, alla lärare, kuratorn och skolsköterskan visste plötsligt allt. Jag hatade det då, men nu skulle det komma som en gåva från himlen. Det är som det är ytterst få saker jag inte förlorat mitt tillit till, och jag vet inte vad jag skulle göra om det försvann. Nu är det sommarlov, och jag vill inte tänka på hur det kan bli till hösten. Säg inte till mig att jag är för negativ, för tänk om det blir bra till hösten? Ja, det kan jag inte veta, men jag _vill inte ens ha reda på det_, för det känns som jag aldrig kommer kunna leva ett helt, normalt liv. Jag vill läggas in, jag vill försvinna, och jag orkar inte berätta, för det känns som det inte finns en bra förklaring på någonting.

Jag känner mig övergiven, hopplös och otroligt ledsen, och jag tänker inte bry mig om jag låter som en attention whore - nån gång ska jag klara av att berätta! Nån gång ska jag klara av att få försvinna ifrån vardagen och få den hjälp jag ärligt talat behöver! Jag ser det som ett stort steg att jag över huvud taget vågade skriva det här, så _klaga inte_.

Kristin, jag saknar dig.