Jag vet fan inte vad jag ska göra längre. Det slog mig för inte så länge sedan att till slut så måste jag bli något. Det måste bli något av mig... och jag kan inte bli som är nu. Ett ingenting. En hög av ångest som bryter ihop varenda gång den måste prestera minsta lilla.

Jag vill inte ha ett liv längre, för det känns som jag aldrig skulle klara av det, och det känns inte som att jag kan arbeta förbi det. Speciellt inte när jag inte klarar av att förklara det... Jag vill att någon ska fråga de där rätta sakerna, jag vet knappt själv vad det är längre. Allting är så jävla förvirrat, min hjärna tänker på saker som jag själv inte förstår! Heja logiken!

Jag är för dum för att tänka på såna här saker! Jag vill gråta och skrika på någon utan att känna dessa förbannade JÄVLA SKULDKÄNSLOR eller känna mig missförstådd eller övergiven eller VAD SOM HELST! Fattar inte vad jag ska göra längre!

Ingen skola idag. And I didn't even feel that bad.

Jag sov nästan till 1, så jag sov alldeles för länge, nästan 13 timmar. Resten av dagen kändes det bara som att jag inte ens borde vara vaken, jag tog bort mig själv från pappas synfält så fort jag kunde och åkte upp till lägenheten. Lik förbannat lyckas jag krångla till allt... 

Jag umgicks med Violet och Blå iallafall, och lyckades få träffa Petra lite. Plus i vardagen

Imorgon är det massa krångel -- jag ska till skvadern, men allting krånglar med mitt busskort så jag har inga pengar. Och jag vill inte ens dit. Jag vill gärna dit och träffa ponnysarna, även om en del kanske inte är så peppad på detsamma... Men jag vill inte ha matte, och det är anledningen att jag ska dit. Har inte haft nån tid/energi alls till att jobba matte, och allting känns så ovärt. 

Även om jag ska till skolan eller inte så ska jag till västermalm sedan med Violet, och hjälpa henne få MVG i musik. Jag hatar att höra mig själv sjunga när jag känner mig dålig, det får mig att känna mig ännu sämre.

Well, kvällens pity-ditty avklarad. Jag är så jävla trött, och ingenting känns nytt. Ingenting förändras, jag har ingenting nytt att säga, och till och med det får allting att kännas sämre än vanligt.

Det blir bara ett kort inlägg idag innan jag går och lägger mig, är så jävla trött. Men jag ska komma igång med bloggandet och inte acceptera några ursäkter från mig själv (Y)

Idag kom Violet och hälsade på på hantverks, el mucho trevligt. Hemkunskap större delen av dagen, då vi bakade biskvier för miljonte gången. Bråk, minnen, skolkataloger och intressanta konversationer med min absoluta favoritlärare, Kristin - dagen var hyfsad, speciellt i jämförelse med vad de brukar vara.

Efter skolan följde Violet med hem hit också, och jag tackar gud för våran humor... Helt otroligt. Det kändes bra, iallafall, att ha henne här. Det kändes att jag hade en vän igen.

Just nu är jag alldeles för trött för att känna något alls annat än att mina ögon håller på att trilla ut, så turligt nog för er kommer det inget oändligt deprimerande blogginlägg ikväll. Imorgon blir det hantverks, och sedan Sundsvall. Kanske tvingar Tina att ta hand om mig då pappa jobbar fortfarande... Nåväl, godnatt, jag lär skriva långt och jobbigt imorgon. ~

Du kan sluta obsessa, du känner henne inte ens. Känslorna kommer inte vara värda något alls nästa månad...

Jag vet inte vad jag ska skriva mer än "jag är less och jag vill inte det här mer", med risk för att bli repetitiv.

Jag borde inte tänka. Så fort jag börjar fundera på saker vill jag gråta, jag förstår bara inte det här. Ska jag sitta och vänta på nästa möte på bup bara, är det det mina dagar går ut på? Jag får träffa Barbro fem gånger till, sen måste jag gå till någon annan, om det är fix-bart... Men jag förstår inte varför jag ska fumla mig igenom skolan och vardagen när allting ger mig såpass mycket ångest som det gör, bara för att få komma tillbaka till den nästa höst? Det får mig ju att inte ens vilja klara av de 2 sista veckorna på den här terminen! Släng ut mig, för jag orkar inte vara kvar, och kan inte gå iväg på egen hand!

Sommaren är här iallafall, och tack gode gud för det, snart kommer sommarlovet. Jag ska sova bort hela jävla lovet. Ja. Definitivt. 

Jag orkar inte... Det är såhär det känns när... smärtan sjunker in. Det är som att om man är i en personlig kris för länge, så kan ju inte paniken hålla på förevigt. Allting lugnar ju ner sig efter ett tag, men då är det istället som att smärtan, ja, sjunker in. 

Jag kunde ha svurit på att någon satt brevid mig nyss.

Jag försökte bädda sängen nyss, men bröt ihop när det inte gick som det skulle. Ville skrika, slå, förstöra allt, men jag fick inte ens fram några tårar.

Det här är stunden jag inser att jag inte vill ha mitt liv såhär. Det känns som jag inte kämpar för någonting alls, och hur lätt är det då att fortsätta? Varenda jävla sekund känns som ett nederlag. Osäkerheten... Jag orkar inte med det här längre. Allt är så jävla varmt.. Jag vill inte. Jag vill inte. JAG  VILL INTE.

Om du bara fortfarande var här 

Mm. Vad kan över huvud taget sägas om den här dagen? Tiden flyter förbi... Jag kan knappt minnas vad jag har gjort.

Annat än att vi kom fram till att stubo inte erbjuder ettor... Pappa säger att det minst krångliga vore om jag bodde kvar i lägenheten, medan någon annan tar Blås rum. Det minst krångliga. 

Annars kan jag flytta in hemma hos Tina, vilket betyder att de måste göra om vardagsrummet till ett rum till mig (ingen använder vardagsrummet), men mest av allt betyder det att de måste stå ut med mig varje dag. 

Vi pratade om det efter maten, och när pappa sa att att bo kvar i lägenheten vore det lättaste alternativet sa jag att det inte är så jävla lätt, och gick från bordet. Ut på altan och satte mig i solen... Och det kändes hemskt. Igen, vad jag än gör så blir det massor med jobb från honom. Han kom ut efter en kvart eller så och sa att jag annars kunde flytta till Tina... När jag sedan sa att jag inte ville vara en börda så gick han och hämtade Tina, och de skällde på mig lite. Det var nog bra, men känslan minskar inte. 

Vad händer med mig? Vem blir jag?

2 frågor för många när jag satt ute på altan med solen brännande i ansiktet. Jag minns i vintras när jag lovade mig själv att njuta av varje solstråle jag fick tillgång till. Och det är var jag gör... om någon bara kunde stanna tankarna som virvlar genom mitt huvud.

Men vad händer till hösten? Enligt mamma, pappa och Tomento ska jag börja 2an. Låter det som det kommer funka?

Givetvis gör det det, för de tror på mig, men de borde egentligen ta händerna från ögonen och inse vad det är som händer. I'm useless. Det kommer aldrig bli något av mig. För hur jag än försöker, hur jag än ändrar på mig själv och mina principer, så hamnar jag alltid på samma ställe till slut. Mina brister hamnar på papper och stryks under med en stor, neonfärgad markerpenna. 

Jag vet att det aldrig kommer gå. Och jag vill inte göra något annat heller, för den delen. Så i det stora hela känns det som att jag just nu måste kämpa för något som jag... inte vet? Och speciellt entusiastisk kan jag inte påstå att jag är. 

Vad gör jag med mina dagar? Jag väntar på hjälp, jag väntar på nästa gång jag ska få gå till Barbro... Om 2 veckor? Hur fan är det meningen att två veckor ska fungera såhär? 

Jag behöver inte höra dig prata för att veta vad du ska säga.

Väck mig om några år, för om det är såhär det är bara just nu, då hoppar jag över "just nu".

Igår var hemskt.

Tårar, "var är du?" 

Borta.

Idag vaknar jag med en känsla av att jag har något oavslutat. Något som verkligen borde tas om hand. Idag borde jag ta itu med saker som jag verkligen inte vill ta itu med. 

Den här dagen kommer bli förjävlig. 

Idag frågar jag mig hur en del tänker, för igår gick det runt ett kedjebrev mellan mig och mina alternativa vänner i hudik, att några idioter börjat sitta på stan och bara vänta på att få slå ner "emos", och att alla som sågs ensamma skulle bli nerslagna. Låter ju som rent bullshit kan man tycka, men you'd be wrong, igår vart två stycken påhoppade. 

Okej. Tankebana? Utebliven. 

"Åh nej, någon har på sig kläder jag inte gillar, lyssnar på annan musik och har konstigt hår? Låt oss slå ner dem!"

Hur kommer man till den slutsatsen? Att det är the way to go? Vi har andra kläder, låter det som en anledning att bli nerslagen? Har de ens tänkt igenom det för en enda sekund?! 

Nästan det jobbigaste är att dessa jävla idioter får precis som de vill. Tydligen är jättemånga jävligt rädda för att gå på stan, and it figures, vem skulle inte vara det? Jag vet att jag är det. Jag blir knäpp på tanken på nattliga promenader med Zappen, eller att ens bara gå till bussen. 

Jävla idioter. Ni får vad ni vill ha genom det omänskligaste medlet möjligt, och ni gör världen sämre när ni gör det.

Jag är så jävla nervös nu. Och jag borde nog sova.

Men imorgon har jag bup... Ska träffa Barbro. Tänk om hon inte ser mig? Tänk om hon ser den jag var? Tänk om allt bara ramlar ihop och blir som vanligt då jag inte kan berätta saker för någon?

Tänk om allt mod sviker mig eftersom jag vet, jag vet att jag inte kommer att kunna få henne som psykolog igen? Tänk om jag faktiskt inser det och tycker det är ovärt? 

Jag är så rädd för att jag kommer hamna tillbaka på ruta ett. Jag pratade med pappa idag, bara ringde för att kolla läget, och han lät så besvärad. Jag vill inte vara någon som besvärar folk! Vad fan ska jag göra?! Om inte Barbro kan hjälpa mig, om jag inte kan tala om sanningen, vad ska jag göra? Vad har jag för chans till hjälp då? 

Det här är omöjligt... Modet sviker mig, redan.

Jag satt med Violet och spelade lite musik förut och jag kände mig så jävla dålig, jag kan knappt beskriva.

Jag... är... så... jävla... sämst... 

Vi satte oss på balkongen och spelade efter ett tag dock, och då var det nån snubbe på balkongen ovanför som sa att jag borde söka till idol. Det muntrade upp mig kan jag lova... 

Jag önskar jag fick känna mig lika värdefull som dig någon gång