Allt byggs upp, när man trodde att högen med press hade nått taket. Det fortsätter. Bara fortsätter.

Och förvirringen när man desperat rotar igenom högen för att hitta källan... hitta det man kan ta itu med på egen hand... är obeskrivlig.

Hur hamnade vi här? Allihop, alla på varsin väg. Hur gick det till? När hände det här? 

Det får mig att tänka på sista dagen på högstadiet, och wohoo! Vi slutar nian -- nu är det den sista förberedande sommaren innan gymnasiet som väntar, och alla är förväntansfulla för gymnasiet är -- ja, vad är det? Det är så annorlunda. 

Och förändringar är bra.

Så alla springer, en del hand i hand, en del alldeles för ivriga för att se de som de lämnar bakom sig. En del slänger blickar bakom ryggen när de ger sig iväg, på mig, för jag står kvar.

"...vänta, va? Ska vi gå redan?" 

Jag vill kravla mig upp i mammas knä och bli vaggad till sömns. 

Och så börjar alla förändringar, mamma måste resa sig och jobba, något som hon själv inte ens orkar med - så hur ska hon orka vagga mig?

Annorlunda är bra. Förändringar är en del av livet. Den största delen av livet, faktiskt. 

Allting byggs upp. Det börjar bli lite mer än hanterbart nu... Vi borde ha städat för länge sedan.

Och förvirringen... Känslan av att människorna som man själv kunde förstå har sprungit iväg i en annan riktning, och när man pratar förstår de inte riktigt längre. De säger att de förstår, men när de ska bevisa det är det inte riktigt.

Du ligger och önskar, önskar att någon ska fråga, men när de väl gör det är det för obehagligt att svara. Iallafall om man ska säga sanningen. Så det är lättare att prata om de simpla, obetydliga sakerna, än att säga det som man verkligen, verkligen vill uttrycka. Inte sant?

Tankarna tar över ibland. Som nu. 

Tiden har sprungit iväg, allting förändrades, som jag sa, och nu är det dags att sätta sig ner och gå igenom den där stora högen med... press. Städa. Röja undan, ge plats för det nya. 

Men om det nya tänker försvinna och raseras som allt annat, är jag inte säker på hur mycket jag värdesätter det nya. 

Tornet

Jag har börjat skriva ner minnen jag helst vill glömma, av någon anledning. Kommentera gärna.

(Uppdatering på läget kommer förhoppningsvis imorgon, dramatiken hopar sig igen)

"Du har skurit dig här." Linda rör vid sin överarm och tittar menande på mig från andra sidan bordet. 

Maria, vår tillfälliga mattelärare, som egentligen är NOlärare, sitter brevid henne. Hon får ett blankt uttryck på sitt ansikte när hon forskande ser på min arm genom mitt lätt genomskinliga svarta tröjtyg.

De två ansiktslösa klasskamrater som sitter på varsin sida om mig har blivit tysta, eller är det de tusentals tankar i mitt huvud som överröstar dem?

Med ett klingande tappar jag min träfärgade blyertspenna på golvet.

Kling...

Mitt spel är slutspelat, jag är avslöjad, tänker jag, innan jag panikartat aktiverar den lättaste formen av försvarsmekanism.

Jag sträcker mig efter pennan på golvet, slänger bak mitt långa, svarta hår och säger "pfft, nej".

"Nähe, vad har du gjort då?" frågar Linda i sin alltid lika överlägsna ton. Jag har haft några månader av mitt 12-, snart 13åriga liv på mig att försöka, men jag tycker inte om henne.

"Jag har en katt" svarar jag, och när jag inser hur ihåligt det låter lägger jag till "som inte tycker om att bli buren när min hund är i närheten."

Maria ser lättad ut och börjar berätta en historia om sin egen katt, och Linda säger inget mer. 

Jag undviker att se på de andra tvås tomma ansikten och låtsas vara intresserad av Marias historia. I mina tankar glänser återigen nålar, rak- och pennvässarblad.

Det kommer bli svårt att koncentrera sig på de snurrande mattetalen i boken idag...

"Vad ska jag göra? Vem är jag? Hur går jag vidare, hur tar jag mig vidare? Hur överlever jag?"

Det är så onödigt att gå omkring och vänta på att få svar på de frågorna, tänker du efter har du säkert haft de frågorna förut. Och vem var det som gav dig svar på dem då?

Jo, du själv. Du behöver inte ha alla svar hela tiden, till slut kommer du att inse svaret själv. Precis som förra gången. Saker förändras..

Hur kunde jag vara så jävla dum att jag hoppades igen? Dumt var det, ja, men inte helt oförståeligt, med tanke på hur mycket jag vill ha det. Om jag hade en enda önskan skulle jag önska det... Ja.

Jag önskar att jag hade en chans att visa att jag kan vara precis det du behöver.

Men tänk om jag skulle misslyckas?  Just nu kan jag nog inte göra annat.

Pappa och Tina vill att jag ska börja sova hemma hos dem mer, att jag inte ska sitta i lägenheten lika mycket. De vill ha koll på mig, kunna få upp mig till skolan när jag själv inte orkar. Men de förstår inte, de förstår inte varför jag inte orkar gå till skolan... Att de jagar upp mig gör det inte bättre, det tröttar ut mig ännu mer. Jag klarar bara inte av det nu.

Barbro kommer hem på onsdag, tror jag, då ska jag tillbaka till bup så snart som möjligt.

De flesta beter sig som idioter, och jag förstår ingenting. Det har aldrig varit såhär förut.

Ja, jag ska inte... nej. Om jag överlever tills onsdagen kanske någon äntligen kan fatta att det här håller på att ta livet av mig.  

Jag älskar dig,Jag älskar dig så otroligt mycket, mer än någonsin. Jag vill ge dig mitt allt, och jag önskar att det var det du letar efter... Ingenting gör mig så lugn som tankarna på dig, det är mörkt, otryggt och ensamt, men du är den enda jag vill ha brevid mig.Jag vill hjälpa dig, jag själv spelar ingen roll när du mår dåligt. Inte nu längre. Kan inte fortsätta utan att låta dig veta... Förlåt om jag gör det jobbigt, vilket jag troligen gör.Jag saknar dig. Talk to you tomorrow.

Jag vet inte vad som kommer hända.

Jag har inte vart i skolan den här veckan än, och jag tänkte gå imorgon, men jag kom på att de gjort om vårat schema för den här veckan och det är bara lektioner jag verkligen känner att... jag orkar inte.

Matteprov imorgon. Har jag nånsin vart så oförberedd? <_<

Men det är mitt eget fel som backar ur...

Pappa ringde förut, första gången vi pratat sen i söndags. Jag var trött men jag sa lite grann av det som var, men orden fastnar i halsen. Jag vill inte avlasta mig på nån...

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men jag önskar att Barbro fortfarande fanns. Henne skulle jag kunna prata med, men det är för att hon får betalt för det. Hon får iallafall lite kompensation. Lämpligt nog är hon bortrest till Sydafrika i minst 2 veckor till...

Jag och pappa skulle iallafall höras senare idag iallafall, och kanske ses och prata. Se vad som kan göras.

Jag vill gå ner på ica och begrava mig i glass... låter som en rimlig plan. Jag orkar inte ta itu med något... Även om allting gör ont och faller samman så stannar inte världen, även fast den borde! "Hallå, har du inte märkt att jag inte orkar? Stanna en stund så jag får hämta andan!"

Nu hänger jag hur som helst i luften... och väntar... det passar ju ganska bra, för jag har ingen energi till något annat i vilket fall.

Det är ju fan nästan komiskt hur allting går sönder nu.

Ingen skola idag, orkade inte. Och ärligt talat så bryr jag mig inte nu... Jag ska inte dit imorgon heller, och jag skulle bli väldigt förvånad om jag åkte dit på onsdag...

Jag vill bara att alla ska förstå,  mamma, pappa, Tomento, vännerna, alla -- jag fungerar inte just nu! Jag orkar knappt prata fast det är det jag vill mest, bara berätta allt, att någon ska fråga hur jag mår... Det känns som om det inte är så jävla mycket begärt. 

Jag orkar ingenting. Varför är folk så okänsliga efter allt som hände förra veckan? Nu när de iallafall vet om lite grann av hur jag känner mig?

Ja, jag är arg, och jag orkar inte hålla igen på det...  Jag orkar inte ens skriva, för jag känner inte att någon bryr sig.

Allting är sådär svårt igen -- nej, inte igen, fortfarande, för när var något lätt senast?

Efter kollapsen har jag vart helt hyper i två dygn, min puls har gått på högvarv 24/7, jag kan inte sova, kan inte koncentrera mig, och jag vet att jag behöver lugna ner mig så det inte händer igen, men det gör mig ännu mer stressad.

Jag vet inte vad jag ska tänka på, hur mycket jag ska tänka, vad jag ska lägga min energi på, jag vågar knappt prata med folk för jag är så rädd för vad de ska säga. Rädd för att något ska hända.

Skolan idag gick hyfsat, jag behövde bara springa ut och ta luft en gång iallafall. Så nära panik vet jag inte om jag varit förut. 

Det här med ekvationerna jag skulle lösa idag gick däremot inte lika bra... ehehe. Däremot valde jag mina individuella val inför tvåan: Filosofi A och Kreativt skrivande. Hoppas bara på att jag kommer in... 

Trött på att vara förvirrad. Behöver en paus från min egen kropp, allting var svårt nog utan att jag ska gå omkring och vara allmänt varm och flåsa 24 timmar om dygnet... <_<

Jag är i vilket fall i Jättendal nu, och är sjukt trött och less, så ni kan nog förstå varför jag är lite osammanhängande. Kroppen funkar fan inte längre. *pout*

Hoppas på lite mer förståelse från en del

Igår var det läskigaste på väldigt, väldigt länge. En otroligt lång dag...

Jag orkade inte åka till skolan, och jag är glad för det - vem vet  vad som hade hänt om jag gjorde det?

Allting började med att jag fick reda på att hantverksskolan skulle läggas ner - jag vet inte varför jag bryr mig så mycket, jag går ju inte ens kvar där... Jag trodde först att jag var totalt körd eftersom jag mådde skit över det, men jag pratade med Petra sen och hon kände det lika som mig... Det känns som en nära vän är döende, eller hur man ska uttrycka sig.

Tanken slog mig att nästan allting har fallit samman. Ange, det med mamma & tina, vännerna som är osams i skolan, och lite fler saker som jag inte tänker gå in på här. Allting som betydde trygghet förut faller samman.

Så tänkte jag på Blue & Violet - det enda som fortfarande är som förut, det enda jag verkligen kan luta mig tillbaka på.

"Om något händer dem orkar jag inte mer, då kommer jag inte att klara mer" tänkte jag, och jag var rädd, rädd för vad som väntade, eftersom det känns som att... allting går sönder.

På kvällen, vid 9-10tiden stod jag och diskade och väntade på att Violet och Blue skulle komma hem från pipeline, och jag mådde ganska hyfsat.

Så ringer Violet, och frågar om Blue har kommit hem -- hon visste inte vart hon var och var orolig, de hade tydligen bråkat lite (säg till om det är för personligt så tar jag bort det, färgerna mina) och Blue hade försvunnit. Violet ville att jag skulle ringa Blue eftersom hon inte trodde att Blue ville prata med henne...

Ungefär vid den tiden började jag må sjukt, sjukt illa och allting kändes lite suddigt. Så hörde jag att Blue låste upp dörren (jag stod i hallen) och hon kom in i lägenheten, och såg alldeles förkrossad ut.

Jag sa "nu kom Blue hem, jag ringer dig sen" till Violet, vände mig till Blue och frågade "hur mår du?"

Hon svarade att det inte var bra, och då började allting flimra som satan och jag klarade inte av att stå längre. Det började pipa i öronen och jag kunde inte kontrollera vad jag gjorde riktigt.

Jag hörde Blue säga "dö inte" och det ekade jättekonstigt, jag hörde det som om hon stod jättelångt borta.

Blue satte sig vid mig och jag kunde göra annat än att glo på henne, jag kunde inte ens vända bort blicken. Jag hörde mig själv säga "vad fan är det som händer..." som om det var från ännu längre bort, och det gick knappt att se något.

Jag la mig ner med huvudet i Blues knä och synen blev lite klarare.

Jag pratade ett tag med Blue och försökte hjälpa henne så gott jag kunde, det gör ont att se henne sådär. Jag hoppas det är bättre idag och att du kan få den hjälp du behöver<3

Jag ringde till pappa och han kom och hämtade mig, jag blev verkligen alldeles för rädd för att spendera natten själv.

Nu är vi ganska säkra på att det berodde på stress.

Ungefär 8 år av överbelastning har kommit till sin fulla rätt, och nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag mår okej och så, ont i magen, mår illa och har huvudvärk, men jag har glass och så så jag klarar mig. XD

Jag vet bara inte riktigt hur jag ska hantera det, kroppen har aldrig reagerat på allt det här förut -- jag blir nervös över vad jag ska tänka på, eller hur mycket jag ska tänka, jag vet inte hur jag ska hantera det.

Imorgon ska jag till skolan och försöka mig på ekvationer en till gång, men jag tror inte jag ska skriva gemuprovet, det känns inte som om det är läge för det.

Jag har haft möte med Tomento, och allt som vi sagt är att jag måste sluta försöka hjälpa alla, måste försöka sluta sätta alla före mig själv. Sluta vara medlare. Det tar för mycket energi och stressar för mycket. Det kommer bli grymt svårt och jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till, men jag måste verkligen innan jag går över gränsen.

Skulle vara tacksam för så lite stress som möjligt just nu, det tror jag nog ni förstår. <3