Har inte ätit nånting på hela dagen, klev upp ur sängen för första gången idag nyss för att jag var så jävla törstig och började känna mig yr. Är inte direkt hungrig heller, det känns så jävla meningslöst att äta, att hålla kroppen igång när man inte ens vill ha den.

När jag är såhär tror alla alltid att jag slutat bry mig, och jag fattar att det är svårt att förstår när jag...beter mig som jag gör. Förlåt för att jag inte kommer till skolan, förlåt för att jag svarar kort och är allmänt okontaktbar, FÖRLÅT för att jag konstant säger förlåt för allt och allmänt ivägen, men jag vet inte vad jag ska göra åt saker och ting nu... 

Och hela tiden säger alla "men du verkar ju alltid så glad när du är med folk", men det slår ingen att det kanske finns en anledning till det, också, som stör mig nåt så kopiöst?

Nej, självklart inte, varför skulle det? En anledning till att jag är glad som får mig att må dåligt. Hur logisk är jag på en skala?

Om det är nånting jag önskar att få göra så är det att få bryta ihop framför någon, någon som kunde göra något.  Så att jag kan gråta, skrika, ÄNTLIGEN uttrycka den här jävla hopplösheten som jag alltid haft för dåligt samvete för att uttrycka.

När jag åkte från mamma igår kände jag hur ångesten kom krypande när hon och jag skulle gå till bussen. Hon offrade sig och följde med ut till bussen även fast det var 8 minusgrader och det blåste som fan, men ändå snäste jag och var allmänt sur. Har så jävla dåligt samvete, önskar jag kunde radera den kvarten av mitt liv. 

"Det är lika bra att sluta skriva, att sluta försöka prata med folk, det hjälper mig nog inte lika mycket som jag tror och jag drar bara ner folk"

Men på tarotkortet stod det med stor text "undvik isolering" och jag måste försöka...släppa folk inpå mig. Inte ge upp nu.

Men varför inte? Vad spelar det för roll om jag isolerar mig? Allting just nu är... bara en stor röra av... okontrollerbara känslor? VAD ÄR DET HÄR?

Varför ska jag orka? Varför ska jag orka för alla andra? Jag vill orka för mig själv.. men varför ska jag göra det? 

Jag är din skugga, det har jag alltid varit, och det kommer jag alltid att vara.

Jag hatar att det inte finns något jag kan göra. Jag hatar att jag aldrig får känna att jag gör något bra, att jag gör något rätt - varje val är alltid fel. Alltid. Alltid.

Jag tänker på dig och allt du gör, alla dina talanger, att jag är så jävla värdelös i jämförelse med dig, och sedan försöker jag motargumentera mig själv. "Nej, tänk efter nu, du skriver faktiskt ganska bra."

Meeeen sekunden efter så krashar allting. För självklart gör du alltid alljävlating bättre än mig, är bara så mycket mer populär, intelligent - ja allt! än vad jag är.

Jag är så jävla less på att jag inte är någon. För jag är ingen, jag har inget eget, jag är ingen.

 JAG KAN INTE DET HÄR. JAG KLARAR INTE AV NÅGONTING, INTE NU, INTE IKVÄLL, INTE IMORGON, INTE NÅNSIN. JAG ORKAR INTE FINNAS, TA MIG HÄRIFRÅN.

Att säga det som det är? JAG VILL DÖ! Varför tittar du på mig sådär? Varför pratar du med mig så? Vad är det du egentligen vill säga? Vad är det du menar egentligen när du uttrycker dig så kort och bara vänder dig bort? 

Jag önskar att du kunde försvinna. Är jag verkligen en så mycket bättre människa än dig? Alla mina vänner håller med mig om att jag var den som hade rätt och du hade fel, men när man tittar runt sig har alla rätt hela tiden. Jag är säker på att dina vänner säger detsamma till dig...  Men alla ska ha rätt hela tiden medan alla egentligen har fel. Alla inblandade hade egentligen kunnat göra en del saker så jävla mycket bättre och jag skäms, jag skäms för att jag finns, för att jag pratar, för att jag känner, för att jag gjorde fel. Du gjorde fel men det gjorde jag också, men jag klarar inte av att se det. Jag klarar det inte. 

Varför kan jag inte bara få försvinna? Kan jag inte få... varför? Varför? Varför? Varför?

I allt jag gör... tänk på en lösning... finns bara en...men det går inte att säga..alla är lika spärrade som jag...det går inte... jag kan inte existera... jag är helt förstörd, jag har förstört mig själv... det som har hänt är mitt fel och ingen annans... och det kommer inte att repareras...

Jag hatar när folk säger att allt blir bättre, för att även om man inte får hjälp så växer man ifrån det till slut.

Ja HUR FAN SKA DET GÅ TILL NÄR VARENDA JÄVLA DAG ÄR SÅHÄR?

Klockan är halv 1, än en gång har jag gjort det som jag varje dag lovar mig själv att inte göra. Jag är helt enkelt för dålig för det här, för svag, för vek. Det faller samman... allt faller samman... kan du inte bara komma tillbaka...? 

Orkar inte vara här nu, inte nu! Ingen energi, ingen ork, ingen lust, ingen vilja, fan, jag vill åka hem igen... Kom precis till skolan men jag känner bara.... FAN.

Vi har engelska första timmen vilket är okej, men vi får en halvtimme kortare lunch för att vi ska dansa nån jävla afrikansk dans, (GLÖM) och sedan har vi luciaträning.

JAG VILL ÅKA HEM, NU! JAG ORKAR INTE! Varför kan ingen förstå?! Jag klarar inte av det! JAG VILL DÖ!

...och jag orkar inte sakna dig nu

Jag hatar att sakna dig varje dag... hatar att sitta på din bilddagbok utloggad varje dag och glo på att du aldrig lägger upp bilder... jag orkar inte tänka på dig, på allt vi var, på att vi skulle vara tillsammans förevigt. Jag vill inte ha förlorat dig.

Det är flera månader sen, över ett halvår, men det känns som igår. Nästan som du aldrig lämnat mig. Ändå är den här jävla tomheten här...

Jag saknar dig så jävla mycket, och jag hatar henne för det som hände..

Igår var älsk här, hur mysigt som helst. Jag fick lägga tarotläggning på henne! *lycka* Och idag var jag i skolan, orkade inte kliva upp på morgonen så jag missade samlingen, men jag kom dit lagomt till lunchrasten. Väl där fick jag lägga tarotläggning på både Kakan och Hanni, Mao och Daniel kom in och sa att de ville bli spådda med men det hade vi inte tid med. *fortfarande lycka*

Om 2 timmar ska jag tillbaka in till sundsvall och gå på Saw V med älsk, yay. Har väntat så länge på en ny Sawfilm! Dx

Schkase... hm... Imorgon ska jag ner till mamma i hudik, på lördag kommer pappa, tina, älsk, farfar, farfars sambo Connie och farmor. Hoppas det kommer kännas mer som en födelsedag än vad tisdagen gjorde...

Vet inte riktigt vad jag kan skriva. Jag vet inte direkt mycket om mitt mående just nu, jag vet att jag inte mår bra.

igårnatt:

"En våg av ångest väller över mig och jag förväntar mig att slungas in i väggen. 

Jag sjunker genom madrassen, medan en miljon tankar pressar sin väg in genom mina porer. Tusen tankar. Tusen minnen. Tusen smärtor.

Varför försvinner jag inte? Vart är jag? Vem är jag? Vad är ångest? Varför försvinner jag inte? Varför?"

Igår fyllde jag 16. Sexton jävla år. Helt otroligt.

Var en ganska underlig födelsedag, ingen sjöng, fick ingen tårta osv, men den var helt okej ändå. Efter skolan åkte jag hem till Tina, hon var inte hemma dock, så det var bara pappa och jag, första födelsedagen utan mamma.

Jag fick en tarotkort lek av Aleister Crowley med tillhörande bok & en drömtydningsbok! Glad som fan! <3 Jag och pappa spenderade kvällen med att kolla på vänner innan jag åkte hem, mys.

Ikväll var det meningen att jag skulle fira med Violet, Blue & älsk men de två förstnämnda ska åka iväg på pipeline, älsk kommer om ungefär en halvtimme. 

I helgen ska jag fira med mamma, pappa, tina, farmor, farfar och conny, förhoppningsvis kommer det att kännas mer som en födelsedag då.  

Måste bara berätta om igårkväll, hur grymt underbart det var. Jag invigde tarotleken med att spå först Violet, sedan Blue. Vi tände ljus och satt vid köksbordet med alla lampor släckta, och Violet blev väldigt känslosam. Det är inte ofta man ser det direkt... jag blev väldigt glad...

Efter läggningarna satte vi oss i en ring runt två ljus och mediterade (!). Helt underbart, kan knappt beskriva.  Vi ska ha en sådan träff en kväll i veckan, längtar till nästa gång.

Det är galet hur mycket ni betyder för mig... 

Jag växer.

I varje rörelse jag gör växer jag, och jag reser mig upp når jag svindlande höjder och mina varje steg leder mot perfektion. Inget är för svårt för mig. Om någon annan såg mig just nu skulle de inte tro sina ögon. Just inatt klarar jag saker jag aldrig skulle kunnat drömma om igår.

Then there's tears.

Jag kommer på mig själv med att sitta på sängkanten och stirra på en urdragen kontakt. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här scénen dissolve and change; jag sitter i rummet där mina föräldrar berättade att de skulle skiljas. Jag kan peka ut det exakta stället om du vill.., det ser bara så annorlunda ut nu. Precis som allt annat. Annorlunda. Det här rummet innehåller hela min jävla livshistoria, även om det är rummet jag aldrig klarade av att sova i när jag var liten.. Om väggar kunde tala...

Jag vill ha nåt. Något som kan få mig att glömma, bara just nu. Imorgon spelar inte så stor roll, inte nu längre.

Morgondagen är för övrigt en söndag. Sedan ännu en smärtsam vecka.

Varför slutar alla nätter såhär? 

Jag är fascinerad över hur jag mår just nu.

Sjukt dåligt.

Inte dåligt alls.

Ingen jävla aning.

På bussen till skolan igår tänkte jag på en viss dag för några veckor sen, då allting kändes så bra. Då jag klev av bussen från skolan och självsäkert gick hem till lägenheten.

Direkt där efter kom tanken "jag antar att den känslan aldrig kommer tillbaka...?"

Och jag tror jag har rätt. Den kommer aldrig sätta sig långvarigt.

Världen är för svår... det här är helvetet

HELVETE!

Vaknade nyss. Fan, jag orkar ingenting! Jag måste smsa min mentor att jag mådde för dåligt för att åka idag, men jag skäms för mycket för att veta vad jag ska skriva.

Om sakerna från odium kommer idag så kommer pappa och Tina att komma hit sen med dem och gardinerna, och fråga massa om skolan. Sen kommerj ag säga att jag inte var där och han kommer fråga om jag sagt till Tomas (min mentor), och GAAAAAAAH

imorrn ska jag till skolan..