Alla inlägg under juni 2008

Av Shawnee - 30 juni 2008 01:38

Lägger bara in en dikt jag har skrivit, som jag är underligt självgott nöjd med, och bara för att jag är så jävla förbannad just nu att jag inte kan säga mycket annat.



 Nu när smärtan är förlorad

Och tårarna har tagit slut

Men mörkret håller sig ute likväl som inne

Nu ser jag dig

Ditt riktiga du

Trasigt, förlorat och

bortglömt

Med din brinnande fana på marken

och med brännmärken

över hela din splittrade själ

Med dina tankar

spridda på marken omkring dig

Med dina känslor

rinnande ur dina ådror

Och hela din existens

i en hoplimmad figur

med bara några få bitar som fattas

Du håller ditt huvud högt

Ditt skådespel

Ett sista, desperat försök

att behålla

den sista gnuttan respekt

från den sista människan du älskat

som finns kvar

Bakom dig står kylan

isen

ett monument

från kriget

du utkämpade mot dina sinnen

Framför dig

ett

(till synes)

bottenlöst hål

Och vid din sida finns bara frågan:

är det himlen eller helvetet som väntar dig?


... lägger in den översatta versionen med eftersom jag inte är säker på vilken som är bättre...


 Now that the pain is lost
And you've run out of tears
But the darkness keeps outside aswell as inside
Now I see you
The real you
Broken, lost and
Forgotten
With your burning flag on the ground
and burnt
all over your shattered soul
with your thoughts
spread on the ground around you
With your feelings
dripping from your veins
and your whole existence
in a glued-together figure
With just a few pieces missing
You hold your head high
your act
a final, desperate try
to keep
the last piece of respect
from the last someone you've loved
That remains
behind you stands the cold
The ice
a monument
from the war
you fought against your senses
before you
an
(it seems)
Endless hole
And by your side is only the question
is it heaven or hell that awaits you?


-konstruktiv kritik uppskattas- 

Av Shawnee - 23 juni 2008 00:28

Jag har seriöst ingen aning om vad det är med mig just nu. Det känns som jag fryser, så kallt, men jag gör ingenting åt det.

Varför?

Jag vet inte om det är för att det inte finns något att göra åt det, för att jag inte vill göra något åt det eller för att jag helt enkelt inte vet vart jag ska vända mig för att värma mig. Eller om det är för att jag helt enkelt inte bryr mig...


Imorrn är det bup igen - sista gången den här sommaren. Sedan får jag komma tillbaka om jag vill men jag måste inte. Jag kan bara inte låta bli att undra varför det här är sista gången... jag förstår varför det är det, men det borde bara inte vara det.

Vad ska jag säga imorrn? Hur ska jag svara på Barbros frågor om hur jag tror att den här sommaren och skolstarten kommer gå, och om hur jag mår nu? Mår jag bättre?

Ärligt talat... nej. Jag vet inte. Kanske. Förmodligen inte.

Jag har ingen aning om vart jag är...vart befinner jag mig?

Under den här tiden jag gått här... När jag åkte till bup på akutbesök, för första gången, jag vet inte vart jag trodde att jag var påväg då. Jag ville verkligen inte dit... och jag hatar visserligen fortfarande de obehagliga entimmes mötena i ett litet instängt rum med Barbro... Men det var ju hjälpen. Det var hjälpen... Det känns som jag kanske skulle kunna börja berätta sanningen nu. Men vad säger man?

"Hej, jag vill berätta hela sanningen som jag undanhållit för dig under de två åren vi pratat en timme i veckan"

Det känns bara inte bra. Jag skulle vilja... men jag kan bara inte. Jag känner mig som världens mest komplicerade människa och alla saker jag vill berätta för alla känns bara som en stor, tom rul av... överdrivna känslor och infekterade tankar. Tomhet. Och tomhet är också en känsla... 

Och alla dessa minnen - alla dessa jävla upplevelser, alla dessa dagar - så många dagar... vad är de för mig nu? Vad betyder de? Varför måstade jag tvunget gå igenom det och har jag fortfarande kvar alla de känslorna nu?

Förvirringen är extrem, och förlåt om jag låter som om jag tycker att jag mår sämre än alla andra, för det gör jag inte. Jag försöker inte vara nån jävla drama queen eller martyr, men jag behöver verkligen få ur mig det här och höra andras åsikter för att få ordning på mina tankar... för just nu förstår jag verkligen ingenting av mig själv. 

Av Shawnee - 17 juni 2008 00:47

Fan vad tråkigt allting är! Allt folk har gått och lagt sig (jag har 22 kontakter på msn så det kanske inte säger så mycket men) och jag sitter här och spelar sims på den enda datorn och glor på obefolkade bilddagboken på den andra... är hur trött som helst och borde gå och lägga mig men jag har verkligen ingen lust att sova. Har ingen lust att sitta kvar här och spela heller för den delen...så jag frågar mig vad jag vill göra? Och svaret är - ingenting. Nej, verkligen ingen-jävla-ting duger nu, och den tanken ger mig ett litet sting av ångest som snart kommer att utvecklas till...ja. Jag vet inte.
Jag vill ha någon som sällskapar mig på msn för jag orkar inte någons fysiska närvaro! D:
Jaja...

Idag kom Blue och Violet (mina älskade bandmedlemmar) hit vid mitt på dagen och gav mig gulgröna rosor, de hade vart i stan och köpt dem för att de saknade mig sa de ;__;<33 Lime vart nästan rörd till tårar då kan jag säga.
Annars har jag bara haft extremt tråkigt ensam hemma med en krasslig röst och hängig kropp hela dagen... Hoppas på att få åka och fira Blues födelsedag på Onsdag med henne och Violet i sundsvall. Bio och sedan sova i Violets fasters lägenhet...helt underbart med de 2. <3



Jag känner mig bara... så jävla ihålig och så jävla tom - så jävla oälskad och så jävla meningslös. Vet inte om det är en känsla som har växt sig fast i mig eller vad det är... Jag vill ligga under mitt täcke i tystnaden och vara utan krav, utan krav förevigt. Utan stressade röster som ber mig göra det och det, inga meddelanden eller uppdrag, inget vanligt liv. Jag vill rymma härifrån, jag vill starta om någon annan stans,
men jag vill klara allt det här som man måste för att kunna leva ett normalt liv.
Jag vill överleva men det verkar fan inte gå...när varje steg man tar orsakar mer infekterade tankar.
Varför är det så jävla svårt?

Av Shawnee - 16 juni 2008 01:31

En enda tanke.
Tänk om jag skulle dö, just nu, i detta ögonblick? Eller om jag skulle bli sjuk och dö inom en månad? Eller kanske dö plötsligt i en olycka? Eller av självmord?

Det känns bara så långt borta, men egentligen är det inte det. Bara ett steg. Bara ett litet steg...och jag vet inte om den tanken skrämmer mig eller om det är en trygghet.


Den här dagen...jag vet knappt vad det finns att säga. Jag har legat i sängen hela dagen och knappt klivit upp alls. Det här är första gången som jag känt att jag faktiskt inte brytt mig om någonting - att jag bara kan låta allting falla samman för att ingenting egentligen spelar någon roll längre.
Jag vill inte kliva upp igen. Jag vill inte bry mig.
Jag vill verkligen inte...


Var på niornas avslutningsbal i Torsdags, var hur underbart som helst...förutom att jag såklart började gråta 2-3 gånger. Det hemskaste var nog att säga hejdå till Kristin, Eva och Bosse... det var så hemskt. Jag och Petra grät nästan ögonen ur oss.
Var otroligt jobbigt att säga hejdå till min musiklärare också, Marie, det sista hon sa till mig var
Lycka till nu i Sundsvall gumman, och sluta aldrig sjunga
Rörd till tårar.
Fan, jag hatar avslut! Jag hatar det verkligen!

I Fredags var jag på Sanias födelsedagsfirande. Det var hur skoj som helst och det var mycket folk där, misstänker att jag inte kommer att få träffa en del av dem igen...
På Tisdag eller Onsdag får vi reda på om jag, blue och violet får flytta in till Sundsvall till skvaderns lägenheter på mitthem, och någon av de dagarna ska vi in och gå på bio också.
Tack för att ni finns, ni är verkligen räddande änglar!


Det känns som om jag skulle behöva sova i tre, fyra, fem dygn, det känns som att jag behöver raderas från jordens yta. Jag vill börja om, börja om på nytt, förnyas, hela min existens känns uttröttad...


Reincarnation
Bleeding forever
Recover in pain
Pain gives me strength
Pick up the cross
And carry it on
Over and over
The wheel turns again  

Av Shawnee - 7 juni 2008 23:40

Men det är ju fan helt jävla OTROLIGT! X__X


Har inte blivit några inlägg nu på ett tag, men jag har varit så extremt jävla less nu de senaste dagarna..

Torsdagen var en otroligt underbar dag. Efter skolan åkte vi och repade, pappa följde med också för att han ville ge råd och bara lyssna i allmänhet, gick hur bra som helst. Efteråt åkte jag hem och då hade examensklänningen (från odium), hårfärgen (grön) och skolkorten kommit. Klänningen passade helt perfekt.
Efter några timmar kom Sania och Teserese med Tesereses hund Ricko, och vi gick ner och badade direkt. Mellan 9 och 10 var vi ute och simmade, medan solen gick ner. När vi fått för mycket kramp och träningsvärk gick vi upp, bytte om, satte oss sedan framför huset i solstolar och min hänggunga medan musik spelade ur pappas högtalare. Där satt vi bara och pratade under massa med filtar tills klockan blev 12, då gick vi in och kollade på vänner (<3). Vi somnade vid halv 3 -3.
så jävla underbart

Dagen efter var vi hos farfar, ganska segt, märker mer och mer att jag inte klarar av att bara sitta och umgås utan att ha någonstans att gå. Men det var massa med längesen vi träffade honom så...



Idag åkte jag in till hudik och klippte mig igen, håret har växt nåt förjävligt sedan förra gången. Fick en ny frisör den här gången, och jag tyckte hon klippte lite väl kort - och... ja. Mitt hår ser helt jävla sjukt ut. I nacken där hon tog med rakapparat har jag ljusbrun utväxt med några millimeter grönt i topparna - resten av håret är gul-blondt med grönt i hårbotten och i topparna - fy fan! Petra ska färga mitt hår på Onsdag, tack gode gud för det iallafall.
Mindre trevligt var det inne i stan när jag...träffade på folk jag helst bara vill glömma... att se dig bara-- jag vet inte, det var som en uppenbarelse. aldrig mer... Aldrig.
Och att veta att allt bara var en lögn från början gör det inte precis lättare


Att sedan komma hem och logga in på bilddagboken gjorde fan ingenting heller bättre. ÅH!
Allting, precis all-jävla-ting känns så förbannat svårt nu...


Kom att tänka på idag att innan jag började på hantverks var den enda gången jag gick in dit när vi dansade långdans innan julavslutningen. Tänk om man hade vetat...hur jävla mycket det stället och folket där inne skulle komma att betyda för en, för just då betydde det verkligen ingenting. Nu...är det bara så jävla svårt att veta att om 5 dagar ska vi skiljas åt - för hur länge vet jag inte, men en separation är det iallafall.
Å-N-G-E-S-T
Jag klarar fan inte av någonting...VÄRDELÖSA JOBBIGA JAG! 

Been Dazed and Confused for so long, it's not true

Wanted a woman, never bargained for you

Take it easy baby, let them say what they will

Will your tongue wag so much when I send you the bill?

Av Shawnee - 4 juni 2008 22:57

Ja, jag förmodar att jag inte kan säga annat än grattis!

Du lyckades få ner mig på marken, du lyckades faktiskt. Är du glad nu?

Jag fattar bara inte hur du kan säga att JAG borde ha förklarat bättre?! Nej, ärligt talat så fattar jag inte hur du kunde säga något alls av det du sa...

Jag visste ju hela tiden att det här var sanningen. Jag visste det och jag sa ju det - GAH!


Mja, var på bup igår, avstämningsmöte innan sommaren. Tror att jag och Barbro ska träffas en gång till innan hon går på semester, om det finns tid.
Lena var också med igår. Vad fan... Jag får en extremt stark känsla av att hon inte tycker om mig, och en ännu starkare känsla av att känslan är besvarad :x
”Men Isa har ju gjort såna stooora framsteg, eller kan det vara så att Isa inte förstår det?”
Hallå?! >__< Jag sitter precis framför dig, du kan ju annars fråga mig också! D:
Det enda bra som blev sagt var väl när Lena frågade om jag kände att ingen tog mig på allvar i min oro över skolan. Haha... Och mamma envisades med att det var myyycket värre förra sommaren. My ass ._.



Idag tränade jag med Johan till skolavslutningen, vi ska sjunga broken (Seether & Amy Hartzler), Johan sjunger så jävla förbannat fint! O.O Blir helt tokig när han sjunger...
Och så var vi på våran egen skolas teater idag - Älskade Sania var så inåt helvete bra så det är fan inte sant... Efter föreställningen, när jag skulle krama henne, så började jag nästan att gråta ._.

Av Shawnee - 3 juni 2008 11:49

Igår hade jag och pappa ett av våra "prat" (igen), som alltid slutar med att jag gråter hejdlöst och han säger att han alltid kommer finnas där. Den här gången pratade vi om skolan...och att flytta.

Allting, precis all-jävla-ting är så förbannat hopplöst just nu

Och idag gick jag inte till skolan... var så förbannat trött igår när jag var där att jag somnade vid spisen inne på hemkunskapen. Så... idag kände jag mig lika jävla trött så det var lika bra att inte kliva upp, och jag vaknade nyss.
Men det här är väl kanske inte den perfekta dagen att vara ensam hemma - det minsta jag behöver är ensamhet. Jag vill till skolan och skratta med Petra och Ninni, och jag vill att Johanna fortfarande ska finnas där.
Visserligen ska jag på avstämningsmöte på bup idag vid halv 3 så helt ensamt blir det ju inte. -.-'''


We sat and stared through those trembling moments
The key was kept on the back of my hand

Av Shawnee - 2 juni 2008 22:54

Jag är så jävla arg så jag tror seriöst att jag spyr.. Hur fan kunde jag inte se att du skulle bli sån här?
Antar att det blir så när man börjar tycka om nån man inte riktigt känner - man målar upp en bild för sig själv om hur jävla överperfekt människan är och när man inser att det inte är sant så blir man obehagligt chockad. Men att jag inte kunde se den person du skulle visa dig som senare...det är för mig helt obegripligt.



The whole world’s insanities
The bleeding hearts and tragedies
Won’t distract me from the deathwish

Are we pretending?
Are we pretending?
Are we pretending?
I like pretending

Skapa flashcards