Blir så jävla irriterad! Varför är alla här hemma emot mig?!

Först satt vi hemma hos pappa, då var Erik asjobbig och på mig och när jag sa ifrån så var pappa och Tina på mig. Nu sitter jag här hemma hos mamma och erik är lika jävla jobbig och varje gång jag öppnar munnen så får han och mamma mig att framstå som en jävla idiot. Finns ingen jobbigare jävla känsla för mig än att känna mig underlägsen. >.< Hatar att Erik alltid ska vara så jävla mycket bättre än mig, hur jag än anstränger mig och gör så är det alltid hästlängder mellan oss. Erik:

Spelar gitarr, tväflöjt, blockflöjt, piano och ukulele

Kan sjunga någorlunda

Är populär

Behöver inte tänka speciellt mycket på vad han gör, folk bara fattar tycke för honom

Alla tycker att han är rolig

Han har haft 3 band och är nu med i 2

Är populärare hos föräldrarna, dvs den av oss det alltid pratas om

Är den friske som kan göra som han vill och inte orsakar massa jävla problem för föräldrar och vänner hela tiden

Jag:

Är deprimerad och har social fobi, kan inte åka buss eller betala för något

Har beslutsångest så fort något ska bestämmas

Har ingen koll på någonting

Har INGA talanger - då menar jag inga! Okej, jag älskar att sjunga, och det kanske inte låter lika hemskt som vissa man hör på idolauditions osv. Men inte fan låter det bra!

Har ingen originalitet, är inte rolig, har inte lätt för att få vänner, inte eftertraktad, har ingenting

Det är skillnaden mellan oss, det verkar som om han fick allt och jag fick inget! >.<

Ursäkta att jag klagar men hela dagen idag har bara varit full med såna vinkningar och den känslan.  Och ursäkta att det här inlägget är fullkomligt meningslöst. Klaga inte.

VILL INTE!  

Gick inte till skolan igår, bara vred mig under täcket och sa "jag orkar inte" när pappa väckte mig.

Fan, Isa! Sluta nu! Du måste gå till skolan, annars blir det som förut igen, och vill du det? Skärp dig!

Men är så  trött. Jag pratade med Petra om allt med en viss person i förrgår och det kunde ju fan inte ha gått sämre än så... Allting vände på sig..

Och så är sweet billy (utom jag 8)) och träffar nån ny trummis, eller ja, de träffade henne igår. Jag är jävligt tveksam till det... men ja... kan väl inte säga allt för mycket här. Allting är bara...ja! allt som brukade var bra är helt plötsligt... helvete... och nu är knappt någonting alls bra längre.

Nästa vecka ska jag vara på IV på västhagen Måndag och Tisdag. Då ska jag bo hos Tina... sen på Onsdag och Torsdag ska jag vara på Skvadern så då bor jag hos Mille.

(VILL INTE!!!)

och på Fredag är det föhoppningsvis Evergrey... förhoppningsvis... och på Lördagen ville jag köpa min docka men eftersom mamma är borta då så verkar det inte som det blir nån... även fast det bara finns en kvar.. .__.

Mjaja, klockan är lite för lite för att jag egentligen ska vara uppe så jag skriver inte mer nu.  

Ni med era jävla "ibland får man bita ihop"

nu vet jag iallafall att ni aldrig förstått och att det fan inte går att förklara för er..

Jag kommer aldrig klara det här...  

Pappa och Tina ska bygga om huset, troligen i sommar. De ska kanke ta bort verandan och bygga ut vardagsrummet där den är nu. Bort med varandadörren. Bort med det stora fönstret. Sedan bort med väggen mellan skräprummet och vardagsrummet, så att det blir ännu större. Upp med bokhyllor över hela väggarna, bygga en bar, köpa en ny soffa. Och barndomsminnen finns hädanefter bara i mitt huvud. 

Nu förändras allt. Allt förändras. 

Var är alla? Inte det att jag har speciellt stor lust att prata med någon, det känns som allt ändå kommer raseras och försvinna inom loppet av ett halvår. Har ingen lust att träffa någon, prata med någon, har ingen lust att förstå att någonting ens existerade. Just nu vill jag bara att det ska vara jag, ensam i mitt svagt upplysta rum med min dator och min blogg, ensam i hela världen. Där kan jag stanna hur länge jag vill, göra vad jag vill, bara sitta och slippa tänka, utan att någon tvingar mig till att gå vidare. Släpp det där nu. Du vet att ingenting kan fungera så.  Men jag vill sitta nere vid sjön och bada fötterna i vattnet, titta upp mot huset och veta att det alltid kommer finnas där. Jag kan alltid sitta på mitt rum, jag kan alltid skratta med pappa och tina, alltid spela spel med Erik. Allt kommer förbli detsamma.

Dream over. Welcome to reality.

Nej, du måste ta dig upp på fötter igen. Du måste bara, skynda dig, vi vet att du har en liten personlig kris just nu men det går över snart, vi tror på dig. Alla tror på dig, det gick ju alltid så bra förr i tiden. Inom 20 dagar måste du söka till ett gymnasium du troligen inte kommer komma in på, eftersom intagningsgränsen är nånstans mellan 180 och 200. "Men vi har frikvot på dig så du kommer in ändå" 

Sen måste du flytta. Du ska separeras från din mamma du aldrig kommer klara dig utan, separeras från din hund och din bror. 

Alltså, fan, jag är besatt av det här just nu, jag vet, men jag kommer fan aldrig klara det här! Jag går över samma visa om och om igen i huvudet men det verkar inte som om det finns en endaste liten ljus sak med det hela. JAG VILL INTE! BROMSA TIDEN!

När jag tänker på det vill jag bara dö, ja, trevligt som det låter, jag vill inte vilja dö. Jag hatar det. Jag hatar det här...Varför ska det måsta förändras? VARFÖR?

De har förstått sättet jag tänker på, och nu tror de att de känner mig. Men de vet inte vad jag känner och jag önskar faktiskt att jag kunde förklara, men det kan jag inte. 

Första skoldagen idag... Vet inte riktigt vad jag ska säga. Är så jävla rädd.

Måste söka till gymnasiet innan den 1 februari (!) Usch, alltså, fan, jag vill inte!

Skriver troligen mer sen.. (är så jävla trött)

Myes. Första skoldagen... var jävligt skönt att få komma hemifrån, och att få träffa allt folk igen. Men jag mådde iallafall fan efter typ... Efter besöket hos SYV. Hon berättade för mig och Petra hur man söker till gymnasiet på internet... fick mig att tänka på all jävla skit igen. Ja, trött som fan var jag med. Hade varit vaken sen 3 på morron.. Helt jävla otroligt..

Efter skolan satt jag och kramades med Zappen och tänkte på att snart kommer jag inte ha möjlighet att göra det mer. Om 20 dagar ska jag ha sökt till gymnasiet.. om 20 dagar börjar allting.

Jag försökte så jävla mycket att ta mig upp på fötter när allting var som värst, och jag lyckades väl mer eller mindre. Men nu måste jag börja om med allting... Försöka skaffa nya vänner (vet inte ens ifall jag kommer försöka), ny skola, nytt sätt att bo, nytt sätt att leva... lämna allt som man byggt upp under de tre senaste åren och försöka bygga upp nåt som iallafall kan likna det igen...

allting känns så jävla meningslöst idag... 

Var faktiskt länge sen jag mådde så förjävligt som jag gjorde idag..

Men innan jag går in på det, vaknde runt 5 idag igen.. -__- Gick och la mig vid 1 nånting, så är lite irriterad. Varför ska det inte gå att sova en hel natt? Goh... men hursomhelst.

 Pratade med mamma förut om hur saker och ting ska bli framöver. När jag slutat skolan i Harmånger så ser mamma ingen anledning att bo kvar här i Jättendal, och eftersom hon jobbar i hudiksvall och erik går i skola där, så ska mamma och Erik flytta in dit... Tillsammans med våran hund, eller ska jag säga min hund? Jag är anledningen till att vi skaffade honom..

Men eftersom jag ska gå i skolan i sundsvall och pappa jobbar där, så kommer jag flytta hem till honom, och han bor hos sin särbo på veckorna.. Så jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer bli, om jag också kommer bo hos henne eller vad vi ska göra. Hon har juen egen son som fortfarande bor hemma också.

Det känns bara som en jävla spricka i den redan hyfsat splittrade familjen. Alltså, fan, jag blir jävligt irriterad på min bror ibland men han är faktiskt en av de bästa människorna i mitt liv, och han kan få mig på skapligt humör när han vill.

Och mamma, mamma är den enda jag nånsin kunnat prata/gråta med ordentligt.. Jag känner mig som en treåring, helt beroende av min mor, och visst, Tina är helt underbar men hon är ju inte mamma.. Tina vet nog inte hur jag hade det för ett år sen eller något, jag tror inte att hon skulle förstå faktiskt om jag försökte prata med henne. Och pappa, tja, han ser för optimistiskt på allt mitt mående. Han tror att det bara kan gå över, men om han fick en inblick i mitt huvud skulle han nog tänka annorlunda. 

Och Zappen, ja, han är den enda som kan få mig lugn då jag får underliga/skrämmande tankar på natten. Att ha han liggande i ens fotända, tungt andandes är alltid lika lugnande.

Det känns bara som om jag förlorar dem. Min bror kan jag kanske få träffa varje helg.. min mamma och min hund varannan. Jag vill verkligen inte att saker och ting ska förändras! Allting går åt helvete!

När mamma och pappa skiljde sig hatade jag förändring, hatade sättet vi skulle leva på. Att byta hem varje vecka. Men nu när vi haft det lika dant  i 6, snart 7 år, så vill jag fortsätta ha det så. Jag klarar fan inte av det här... jag blir tårögd och känner mig allmänt barnslig, och hopplös, så fort jag tänker på det. 

JAG VILL INTE! Kan jag inte dra i nån jävla tidsnödbroms eller något?! Jag vill bara kunna stanna tiden och fortsätta gå på hantverks med Petra, ninni och johanna i tidernas evinnerlighet och inte behöva tänka på nya platser, nya människor och nya hem.. varför kan allt inte bara stanna och vara så som det är? Varför måste man gå vidare? Varför måste man bli vuxen?

Känner mig som Pippi som inte vill bli stur... ja, det är jag.. >.<

Nu sitter jag i alla fall här och lyssnar på Nine inch nails och trycker ner min ångest i datorn. Drömde något asmysko förut när jag sov...

Jag var hos Milles syster helena i Stockholm, Fittja. Mille var inte där av någon underlig anledning, och lägenheten låg helt plötsligt på 21 våningen. Så stod jag och tittade ut genom fönstret och tänkte att det var så högt upp att jag ville gråta, när jag plötsligt befann mig utanför fönstret, på fönsterbrädet. Jag höll i mig för glatta livet, och när jag tittade in genom fönstret såg jag Lila (Ellen) där inne, och hon hade på sig tidernas vackraste Evanescencetröja. Amy, knäböjandes, vacker... Jag knackade på fönstret men Lila hörde mig inte.

Så, av någon anledning klättrade jag vidare på fönsterbrädet till något annat fönster, där jag såg Carro och Matilda (som jag och Mille träffade på manson) Jag pratade med dem genom fönstret, och av någon anledning betedde vi oss som när vi pratar på msn.

"Vad gör du?"

"Jag är i Stockholm, faktiskt, och hänger utanför Milles systers fönster i fittja."

"Verkligen?" Så kom de och öppnade fönstret, som var tredelat, och drog in mig.

När de dragit in mig i deras lägenhet, som bara bestod av två sängar och en dator, förvandlades de till Lila och Blå (Elina). Vi satt på golvet och pratade ett tag, jag och Lila kom fram till att vi hade lika dana telefoner, och lika dana kameror med en exakt lika dan fläck på.

När jag vaknade var min första tanke "Jag måste berätta för Mille att jag träffat Carro och Mathilda" och när jag insåg att det varit en dröm blev jag förbannad. <.<

Jaja, jag ska nog... göra något, nu. Vet inte vad men... *Vad kan man göra vid 6 på morron?*

1 dag kvar till skolan... 

Haha, nu var jag där igen och försökte vända tillbaka dygnet.. Gick och la mig vid 1 ungefär och vaknade väl för nån halvtimme/timme sen. Skills. Men är faktiskt skapligt trött...
Med tanke på att jag sov till 5 igår så är det här ungefär som att kliva upp 7 på morgonen och sen lägga sig och försöka sova vid 14:00 till 1 på natten, alltså vara vaken i 7 timmar och sedan sova i 11. Men eftersom jag vaknade nu så är det som att vakna vid 20:00 igen... <.<
Somnade till soundtracket till Nightmare before christmas förut. Underbara, underbara Nightmare before christmas... <3 Tror jag ska se den igen sen.
Mille och alla börjar skolan imorrn, men våran börjar på Onsdag. Alla säger att de inte vill att skolan ska börja igen, men faktiskt så skulle jag med glädje skutta iväg till Hantverkskolan idag. Så otroligt deprimerande med lov numera och jag saknar massor med folk. .__. Har inte träffat nån ur (den 7 personer stora) klassen på lovet..
Hmm, vet inte riktigt vad jag ska skriva, kände bara att jag behövde det nu. Känner mig allmänt jävla nere och ju längre jag låter tankarna vandra desto nervösare blir jag. Jag hatar mina tankar, mina jävla abnormala infekterade tankar. Om jag kunde skulle jag sluta tänka helt, och om jag kunde skulle jag berätta för er varför jag hatar dem och varför de är så sjuka. Men jag har försökt och det är helt enkelt obeskrivligt. Barbro (psykologen) frågar ofta vad det egentligen är som är fel när jag sitter ensam och får ångest helt enkelt bara av att tänka, men jag kan verkligen inte förklara. Så, jag har inte preics några stora förhoppningar om att det ska sluta, när jag inte ens kan berätta vad som är fel.
Ja, ja, ännu ett ointressant blogginlägg, nu ska jag hämta vatten och sedan försöka sova. Godnatt.

I natt skulle jag försöka lägga mig tidigare, har varit uppe till ungefär 7 varje dag på lovet. Så jag gick och la mig vid 11, somnade men vaknade igen för ungefär en halvtimme sen. Great, nu kan jag inte somna om. Massa saker jag behöver göra, känns det som.

Förra vintern var bara ett rent helvete. Jag hade hemundervisning, 1 timme på måndagar, tisdagar, onsdagar och fredagar. Jag var ensam hemma varje dag, hela dagarna förutom när jag hade lektioner. Jag satt vaken till 2-4 någon gång varje natt, och sov fram till dess att jag hade lektion, vilket var runt 2-3 någon gång. Efter lektionen gick jag och la mig igen, somnade oftast inte utan låg bara och kände. Försökte ibland förklara känslan jag hade i ord, men det fungerade aldrig. Det fungerar fortfarande inte, jag kan inte förklara allt jag kände då, en enda röra av...massor med känslor. Det går inte att beskriva.
Varje dag låg jag och önskade att det fanns någon där som kunde dela känslan utan att jag behövde beskriva den med ord. Om jag bara hade förstått att det var lönlöst hade jag släpat mig upp ur sängen och försökt prata med någon, men det gjorde jag aldrig.
När sommarlovet kom försvann känslan samtidigt med hemundervisningen. Jag tog mig upp, pratade med människor och mådde i alla fall lite bättre än tidigare. Men jag tyckte fortfarande att mitt liv var ett helvete, det hade jag kanske fel i. Men jag oroade mig över hur det skulle bli när jag skulle börja 9an, betygen, välja gymnasie osv.
När skolan började igen fick jag börja på hantverksskolan, vilket var drömmen. Allt kändes lättare, jag orkade mer, jag slapp vara ensam och saker och ting bara blev... så mycket bättre.

Nu vet jag inte om det har att göra med att det är lov, men nu känns allting som förut. Allting är en enda röra och jag kan försöka förklara men det går inte. När jag försöker förklara låter allt så... barnsligt, och jag känner mig självisk.

Jag behöver verkligen hjälp nu, när det kommer till allt med skolan. Hur fan ska det gå..? Jag har ingen aning om nånting. Det verkar som om jag kommer gå på skwadern i sundsvall, någon mindre privatskola där (men lik förbannat större än backens) om jag nu kommer in. (Har inte så värst mycket poäng, nej... >.<) Och så verkar det som jag kommer gå musik estet. Och det första problemet stöter jag på direkt. Dit och hem? Jag har social fobi, klarar inte av att betala för saker och ting, i bussar då till exempel. Så jag har ingen aning om hur jag ska ta mig hem eller något. Problem två, att våga gå till lektioner osv. Jag kommer inte ha någon (och ja, jag vet att ingen annan heller kommer ha det...) som kan hjälpa mig att våga, nån som ens kan hjälpa mig att hitta vägen. Problem tre, lektionerna. Hur fan ska jag våga göra något alls på musik-estet? :s Så fort någon är bättre än mig (vilket är ganska ofta) så får jag jättedåligt självförtroende och vågar knappt visa mig. Töntigt, jag vet, men jag kan inte hjälpa det. Jag förstår inte. Visserligen kanske det här låter jävligt svagt och inte som några riktiga problem men jag är så jävla nervös och får sån jävla ångest över det att det river mig itu.
Ursäkta, men det är min blogg.